Göteborgsposten – 1 november 1867, sida 2

Article Image
der skulle uppehålla sig någon viss tid, till svar hvarpå Margaretha Larsson genmälde, att Friberg sjelf segt sig vilja göra instrumentmakaregesällen Boström sällskap till Drottningholm för att köpa bondbönor. Margaretha Larsson medgaf vidare, att hon sedan någon tid före midsommar förlidet år stått i brottsligt förhållande till skomakaregesällen Lindström, och att denne under någon tid bott vägg om vägg med Larsson och Friberg. Det oeniga förhållandet mellan Larsson och Friberg hade börjat straxt efter det hon formerat bekantskap med Lindström, tillsammans med hvilken hon samma dag mordet begicks, såsom förut blifvit nämndt, begaf sig ut till Ladugårdslands sattigkyrkogård, der hon för Lindström beklagat sig öfver Friberg. På domarens fråga till Margaretha Larsson om hon icke för Lindström yppat den brottsliga gerning, hon begått, och om samvetet då icke slog henne, svarade hon, att hon för Lindström ingenting sagt om det gräsliga brottet, och att hon icke heller erfor den ringaste ånger öfver sin handling, men var deremot rädd, att saken skulle bli upptäckt. Af det nu upplästa obduktionsprotokollet inhemtades bl. a., rörande den yttre besigtningen, att en korg och ett vattenämbar legat ofvanpå liket, då detta i skrubben anträffades, äfvensom att ögongloben (såsom förut är nämnt hade mörderskan utryckt den mördades ena öga) låg bredvid detsamma. Margarotha Larsson nekade på det bestämdaste att ha kastat korgen eller ämbaret ofvanpå liket. — I öfrigt framgick af likbesigtningen, att den mördade varit på det ohyggligaste massakrerad. Så hade m:ll Laurell haft under högra ögat tre djupt skurna sår äfvensom bakom högra örat, å halsen under hakan och på flera ställen likaledes större sår, hvilka synbarligen blifvit henne med knif tillfogade. Afven hade den mördade haft flera skrubbsår i ansigtet, hvaraf syntes, att mörderskan klöst henne med naglarne. Margaretha Larsson medgaf, att hon begagnat sig af en större kuif, hvilken varit liggande i m:ll Laurells kök samt vid likets anträffande befanns instucken i den mördades kläder, men kunde icke påminna sig, huru eller på hvad sätt hun begagnat knifven. Friberg gjordes nu uppmärksam på en mängd olikheter i hans uppgifter under förhören i poliskammaren, hvarvid han gemenligen urskuldade sig dermed, att det icke var godt för honom att komma ihåg allting; då han vidare ätspordes om anledningen til! sina många mot hvarandra stridande berättelser, synnerligast hvad beträffar Drottningholmsresan, svarade han, att allt hvad han inför domstolen sagt vore fullkomligt riktigt. Ätspord om anledningen, hvarför Friberg undandolt det af Larsson stulna godset samt hvarför han skyndat nedsmälta en mamsell Laurell tillhörig guldmedaljong, svarade han, att alltsammans skett på Larssons tillsägelse, som han alltid varit van att efterkomma, och att, beträffande medaljongen, denna haft så ringa värde, att F. ansåg sig kunna göra med den hvad han ville. Domstolens ordförande uppmanade härefter i bevekande ordalag Friberg till bekännelse samt förcställde honom, hurusom det brott, uti hvilket han efter all anledning vore delaktig, såsom den der dels lockat, dels tubbat Margaretha Larsson att föröfva mordet, utan tvifvel skulle, i fall han lyckades gå fri från den verldsliga lagens straff, under hela lifvet förfölja honom såsom en hemsk demon och förorsaka honom ständig oro och ängslan; — men Friberg svarade härtill, att han icke hade något att bekänna, att hans samvete vore fredadt och lugnt, enär intet brott hvilade på detsamma, samt att, hvad han i afseende å tjufgodset ätgjort, hade han gjort på tillsägelse af Margaretha Larsson och utan att veta. att de ifrågavarande effekterna voro stulna. På fråga till Friberg, huruledes han kunde förklara den omständigheten, att han till sin syster, instrumentmakaregesällshustrun Wahlberg, försält ätakilliga af de stulna klädespersedlarna till ett så ringa värde, genmälde Friberg, att Larsson gifvit honom lof att sälja godset till hvad pris som helst, blott han lyckades blifva af med det. Och på vidare fråga, om Friberg ieke haft anledning att misstänka, det godset vore på oärligt sätt änkommot, svarade Friberg, att Larsson ofta plägat emottaga kläder till försäljning, och att han trott, att så varit förhållandet äfven i detta fall, helst Margaretha Larsson så uppgifvit. Han kunde aldrig tro, att Larsson skulle vara så full af osanning och kunna ljuga så mycket, som han numera erfarit. Instrumentmakaregesällen Wahlberg och dennes hustru blefvo härefter förekallade. Hustrun berättade bl. a. att Friberg första gången infunnit sig hos Wahlbergs på Thorsdagen och då medhaft de af Larsson från den mördade stulne linnepersedlarne samt tvenne silfverskedar och en nysilfrergaffel, hvilket gods han anhållit att få belåna. Men då makarne Wahlberg, till följd af Fribergs besynnerliga uppgifter om åtkomsten af samma effekter, icke ville gå in på hans begäran, hade han yttrat: Det var besynnerligt, hvad ni äro rädda, ni kunna åtminstone låta sakerna vara qvar hos er så länge. Härpå bade makarne Wahlberg ingått, och sedermera infann sig Friberg ytterligare hos makarne Wahlberg med det öfriga tjufgodset, hvilket de dock icke vågade emottaga, hvadan Friberg då begaf sig ut till Experimentalfältet, der han under ett träd gräfde ned silfret. — Emellertid hade hustru Wahlberg köpt en del af linnepersedlarne och några par strumpor, om hvilkas olofliga åtkomst hon försäkrade sig då icke haft någon den ringaste aning. Hustru Wablberg bedyrade vidare under tårar, att hon icke hört Friberg fälla något yttrande, som på det aflågsnaste kunde antyda, på hvad sätt ifrågavarande gods åtkommits; mycket mindre hade Friberg yttrat någonting i afseende å mordet, och sedan detta var upptäckt samt Margaretha Larsson blifvit häktad på misstanke att hafva föröfvat detsamma, hade Friberg beklagat, att det tagit ett så förskräckligt slut med den beskedliga mamsell Laurell, som alltid visat sig så snäll, hvarjemte han visat sig mycket ledsen öfver att Larsson blifvit häktad; dock hade han äfven tillagt, Åatt i fall Larsson begått mordet, hvilket han icke kunde tro, så vore hon sitt straff värd. Friberg hade hvarje dag, efter det Larsson blifvit häktad och medan han ännu vistades på fri fot, besökt makarne Wahlberg, hvilka då låtit honom äta vid sitt bord. Hustru Wahlberg föll härefter i en häftig gråt, så att hon måtte föras till ett inre rum, der hon uppehöll sig, medan mannen Wahlberg hördes; och afgaf ban en berättelse i hufvudsaken lika lydande med bustruns. Den vidare ransakningen blef härefter uppskjuten till nästa Onsdag. ——

1 november 1867, sida 2

Thumbnail