Göteborgsposten – 1 november 1867, sida 2

närmaste husen, frågade henne, beflitade sig om att upplifva hennes minnen och lät henne hvila sig så snart hon visade någon trötthet. Begge voro varmt och anständigt klädda. Det var våra små vänner Desirs Poucet och Adele, som hade förlorat sitt grymma tillnamn Vinaigrette. De egde en frikostig beskyddare, full af medlidande öfver Desirs beundransvärda tillgifvenhet och hans lilla följeslagerskas olycka. Hvarje morgon började denna undersökning åter, men hvarje afton återkommo barnen utan resultat. Allt hvad den lilla, påminde sig, var en stor gata vid portarna af Paris vid hvilken låg en butik, der hon hade en mor, som äfverhopade henne med smekningar. Hon försäkrade att hon kände igen platsen och det var mycket troligt, ty hvar och en vet med hvilken redighet dessa första intryck qvarhållas i minnet, men det svåraste var att återfinna denna gata. Desir6 förlorade icke modet, för honom var det tillräckligt att höra Adele säga till honom: — Goda Desire, jag ber dig derom, kom ännu med för att söka mamma. Om du visste hvad hon skall hålla af dig. Jag vill också återfinna henne, emedan Gaston har återfunnit sin. Han gaf sig i väg; han började om igen, då han en dag gående öfver Chaussee du Maine framåt jernvägen, som passerar derigenom, kände barnets lilla hand darra i sin. På samma gång började hon att springa dragande honom med sig.