Göteborgsposten – 29 oktober 1867, sida 2

och räckte räddningsplankan åt sin medbrottsling som höll på att drunkna. — Förlåt, min fru, sade han, det är icke herrn, det är jag, som återfordrar min dotter, som i ett ögonblick af dåligt lynne, af motsägelsebegär ... och af litet bryderi inom familjen, fattat ett dåligt beslut ... — Ah! ni är fadern. — Ja, min fru, och mina bekymmer äro stora ... — Min fru, skred kommissarien emellan, haf godheten kalla hit detta barn, det ges icke mera någon annan utväg, ni inser det. Denna högtidlighet, denna inverkan af myndigheterna, allt förvirrade den unga qvinnan; hon förstod, att ett utbrott skulle endast vanhedra hennes mans namn utan att rädda hennes skyddsling, som hon beslöt att sjelf gå och hemta. — Hvilken seene! ... hvilken rörelse! ... mumlado Asperginos halfhögt, låtsande tillbakahålla sina tårar. Erfarande att det var hennes far, som förföljde henne ända till den helgedom, der hon hädanefter trodde sig i skydd för hans kränkningar, lät Annette föra sig till honom likasom offret till offeraltaret. — Jag är bestämdt icke skapad för lyckan, sade hon kyssande baronessans händer, ingenting kan rädda mig, då icke ni kan det ... Jag vet hvad som återstår mig att göra. — Kära barn, sade baronessan, förtvifla icke ...Jag skall uppsöka mina mäktigaste vänner; vi skola draga dig ur denna snara. (Forts )