Göteborgsposten – 29 oktober 1867, sida 1

— rLr21 — Regeringens brydsamma ställning är härvid synbar. Statens mest trängande behof måste fyllas. Tillgångar saknas likväl, och regeringen skall derför aödgas framträda äfven inför nu stundande riksdag med en statsbrist. Regeringen är sjelf oskyldig häri, men det måste blifva hennes pligt att hand i hand med representationen finna utvägar tlll förekommande af att statsbristens onda blir kroniskt och på nytt rubbar vår kredit såväl inom som utom landet. Första frågan som måste lösas är den: Då landets förmåga att bära de höga skatterna är, minst sagdt, tvifvelaktig och tolkets missnöje redan visar sig ganska uppenbart, så måste man tillse om statsverket icke är betungadt med en mängd utgifter, som kunna indragas — och hvilka äro dessa? Svaret ligger till en del i den af rålman A. W. Björck vid sista riksdagen väckta motion om förenkling af statens allmänna fönvaltning. Sveriges dyra administration är en svamp, som insuger en betydande del af dess inkomster, på samma gång som den onödigt försenar och hopkrånglar förvaltningens gång. Vi lägga derföre regeringen och representationen varmt på hjertat att nu taga kraftigt itu med denna sak och rena vårt byråkratiska Augiasstall. Detta är en ömtålig sak, vi veta det mycket väl, och vi äro ej af dem, som vilja, att man skall gå i sådana fall lättsinnigt till väga. Men hvad vi, hvad hela folket fordrar, det är, att man underkastar hela administrationens mekanism en noggrann och oväldig pröfning, för att, om möjligt, en lindring må kunna åstadkommas i det tungt belastade folkets utgifter. De intressen, som här komma att beröras och angripas, äro mäktiga. Söndrade hvar för sig, skall hvarken regeringen eller representationen ensamma kunna här genomdritva något med kraft. De böra, de måste arbeta gemensamt, stödjande sig på den enhälliga folkmeningen. Det anlopp, som härvid bör göras, måste vara lika kraftigt som det mot adelns och presternas sjelfskrifvenhet vid representationen. Men för att denna samverkan mellan regeringen och representationen skall kunna åstadkommas, ersordras, att den förra eger folkets odelade understöd och förtroende. Om den ej eger det, måste den söka tillvinna sig det, såframt den verkligen vill genomföra något i denna riktning — i annat fall är, må det sägas rent ut, dess roll utspeld. Då representationsförslaget förelåg, var det mången, som anmärkte, att det led af en betydlig brist, neml. att det visserligen bortskaffade adelns och presterskapets sjelfskrifvenhet vid riksdagarne, men i stället gaf alltför stort inflytande åt penningen. För att icke rubba den enighet, hvarmed man samlade sig kring regeringens förslag, i afsigt att sålunda kunna störta adelsoch prestprivilegierna, hvilka gjort sig så förhatliga, men endast genom denna enighet kunde bräckas, lemnade man besagde brist tillsvidare orörd, öfvertygad om att penningeväldet aldrig länge kan bestå, såsom hvilande på alltför orimliga principer. Vi äro vissa om, att denna mening hyllades öfverallt, liksom af en tyst öfverenskommelse. Och vi stärkas i denna vår åsigt deraf, att i det öfvervägande flertalet af de festtal, som i den första stundens glädje höllos med anledning af representationsförslagets antagande, detsamma betecknades som ett blott öfvergångsförslag. Sedan dess har, såsom man ock lätt kunde förutse, oviljan riktat sig mot penningens alltför stora infiytande på de allmänna angelägenheternas handhafvande. Regeringen misstager sig mycket, om hon tror att denna ovilja icke är allmän och att hon derför lugnt kan stå stilla vid det en gång vunna; ja, vi äro öfvertygade om att ett nytt uttalande i samma anda som det, hvarmed inrikesministern i fjor besvarade ett par adresser, hvari ändring begärdes föreslagen af regeringen, skulle för : alltid undergräfva förtroendet mellan denna och folket.