Göteborgsposten – 29 oktober 1867, sida 1

— Ni är, min herre, sade han till den, som gifvit sig tillkänna för portvakten, efter hvad man låtit mig veta, traktens kommissarie? — Ja, min herre. — Ni torde ursägta mig, fortsatto han med ett lätt småleende att icke bättre känna er och att förvåna mig något öfver ett så tidigt besök. — Ni anar icke orsaken dertill, herr baron? — På intet sätt, jag försäkrar er. — Det handlar emellertid om en mycket allvarsam och ömtålig sak. — Jag förstår icke mera ändå. Embetsmannen betraktade sin följeslagare med en blick, som uttryckte att baronens förvåning syntes honom mycket uppriktig, men denne person, som iakttog en envis tystnad, bjöd honom med en annan blick att fortsätta. — Jag förklarar mig således. En stämning har blif vit uttagen mot er för att hafva lockat till ert hotell och qvarhållit en ung minderårig flicka för att draga henne från hennes far. Saint-Valiea antog en min af förolämpad värdighet. — Se der, mina herrar, en i sanning märkvärdig anklagelse, och jag tillbakavisar den som en smädelse, hvars upphofsmän jag i min ordning skall veta att uppsöka. — Tillåt, herr baron, sade då den tredje personen likaledes i kall och värdig ton, denna anklagelse har blott en upphofsman ... och det är jag. — Ni, min herre! ... utropade Saint-Valiez med en åtbörd, som var nästan en utmaning.