Göteborgsposten – 23 oktober 1867, sida 1

sådan som jag icko bör söka, om hon vill förblifva hoderlig, hvilket jag fortsarande gör anspråk på att vara. Då jag bemärkte, att hr Jean de Ruzolles började visa mig en större ... vänskap än under de första dagarne, påminner ni er hvad jag då gjorde; jag skref till honom att han måste glömma mig ... och jag lemnade min bostad utan att lemna någon min adress, då man bortförde mig som ni vet, till det ställe jag redan omnämnt. Denna Aunnettes strid mot sitt hjertas hänförelse liknade så den, som Valentine sjelf utkämpade, att hon tog mildt hennes hand i sin och jemförande ännu en gång hennes uppoffring och hennes pröfningar med sina egna sade hon helt sakta: — Ja ni har handlat rätt ... Ni är ett ädelt barn. — Ack! ja, ni är skapad att förstå mig ni min fru; besinna alltså, hos er skall jag strängt taget icke mera återse baronen, hvars närvaro för öfrigt skulle vara mig mera obehaglig än farlig, men honom . . . hr de Ruzolles ... er nevö, skall jag oundvikligen träffa, mera kanhända än han sjelf önskar det. Ni ser sjelf att jag måste afstå från den lycka, den gästfrihet ni erbjuder mig. — Omfamna mig, kära barn; utropade Valentine rörd, hvilken det föreföll, som talade hon med en syster eller en vän, Himlen har begåfvat dig med en grannlagenhet och en ömtålighet, som skola föra dig till den fullkomligaste lycka. Jag skall icke heller vara egoist längre; jag afstår för en tid åtminstone från den tillfredsställelse, som jag lofvade mig, men du skall derföre icke beröfvas stöd eller öfverlemnas åt vexlingarne af ett ovisst öde, Jag