Göteborgsposten – 21 oktober 1867, sida 1

Ljusskenet kom från en nattlampa. En dödstystnad herrskade i rummet. Det dallrande skenet lät synas ett par hvita gardiner angifvande en säng liksom en alkov. Fanns det någon der? Det var tvifvelaktigt, ty huru banditen än höll tillbaka sin egen andedrägt för att lyssna hördes ej det ringaste ljud från denna hemlighetsfulla omhägnad. Han erfor en viss förvåning deröfver, som höll honom en minut orörlig; sedan skakande på hufvudet sade han: — Det bör vara der! Till anfall! Vi afstå från att skildra det på en gång vilda, gäckande och cyniska, som ökade det förfärande uttrycket i hans drag. Han förde tungan öfver sina hängande, violettfärgade läppar och kunde icke återhålla ett svart leende, hvari uttalade sig hela nedrigheten i hans tankar. Derefter närmade han sig ytterligare på tåspetsarne och fattande en gardin med hvardera handen drog han dem på en gång åt sidan. Men lika plötsligt, uppskrämd, förfärad, likasom åskan slagit ner för hans fötter, utstötte han ett hest, doft rop, ett rop af fasa. Vacklande ryggade han baklänges mot väggen midt emot sängen; han vände sig om och gick fortfarande baklänges, med ögat stirrande på denna dystra bädd, han befann sig åter i det första rummet, skred tillbaka utstötande otydliga och osammanhängande ljud ända till det öppnade fönstret, fattade jerngallret, lutade sig deröfver och hoppade ned i gyttjan på landsvägen med