Göteborgsposten – 21 oktober 1867, sida 1

flera af dessa försedde kadetterna med större handkassor än som egentligen behöfdes och som i flera fall är skadligt för de oerfaraa ynglingarne; han erbjöd sig derför att mottaga och successive utlemna de penningar som föräldrar och målsmän ville tilldela kadetterna. Detta anbud, som naturligtvis ådrog honom mycket besvär, begagnades af många med tacksamhet, men ogillades deremot af svaga pappor och pjunkiga mammor, som allsicke tvekade att direkt förse de stackars gossarne med väl fyllda kassor, som ofta snart länsades. Sedan hr Lagercran:z lemnade platsen vid Carlberg erkändes villigt att han varit en förträfflig guvernör. För hr Lagercrantz öppnades ett vidsträcktare fält, mera öfverensstämmande med hans stora verksamhetshåg, då han förordnades till landshöfding i Jemtland. Det var ingen lätt uppgitt att mottaga denna befattning efter hr Bennich. Hvad den ene till länets nytta hade börjat, fullföljde den andre lika nitiskt. Det är ytterst sällsynt att tvenne i alla afseenden så kraftfulla män följt efter hvarandra på samma plats. Men likasom hr Bennich icke ansåg sig af ekonomiska skäl länge kunna behålla sin befattning, der löneinkomsterna icke motsvarade den dyra lefnadskostnaden i en stad, der landshöfdingen var den ende som kunde representera och derföre, ehuru högt uppburen, nödgades eftersträfva en förflyttning, så insåg äfven hr Lagercrantz svårigheten för sig att bibehålla en chefsplats, hvars yttre upprätthållande absorberade en ej ringa del at hans enskildta förmögenhet. Man gissade att hr Lagercrantz var designerad till friherre Wredes efterträdare såsom generalfälttygmästare och man var öfvertygad om att han var denna vigtiga befattning fullt vuxen. Men under tiden hade frih. Gripenstedts helsa blitvit så betänkligt angripen, att han beslöt nedlägga finansportföljen. Han föreslog till sin efterträdare landshötding Lagercrantz, hvars utmärkta egenskaper och deribland icke minst en stor arbetsförmåga och snabb uppfattniog frih. G. högt uppskattade. Men br Lagercrantz tvekade och vägrade i det aldra längsta. Slutligen gaf han dock vika och mottog finansportföljen. Det är vanligt, ehuru det visst icke är rätt, att man af den som tillträder ett embete fordrar att han genast skall vara icke blott lika skicklig, utan mera skicklig än företrädaren, huru erfaren och skicklig denne än är. Sådana anspråk ställde man på hr Lagercrantz, vorden finansminister. Man föreställer sig, man fordrar, att finansministern hos oss ekall ega förmågan att göra guld-?, för att dermed rikligen förse statskassan. Han skall återinföra guldåldern, och då kan han med säkerhet påräkna att bli helsad som en Gud, dock icke längre än guldådern flödar. Men långt ifrån att inse och erkänna huru begränsad en svensk finansministers verksamhetsområde rätteligen, enligt våra lagar, är och huru hans krafter måste förnötas på handläggningen af dessa tusentals mål, som äro så vidt skilda från hans egentliga kall, väntade man att hr Lagercrantz skulle lösa just det stora problem, som hela representationen förgäfves skall bemöda sig att lösa, emedan endast tiden kan lösa det. Regeringens, systemets, osörsonliga motståndare kastade sig med begärlighet öfver hr Lagercrantz vid riksdagens början. Hätskheten mot honom, derföre att han tillhörde den hatade regeringen, var så stor, att till och med en f. d. ledamot i regeringen, annars en typ för den iskalla beräkningen, gjorde sig skyldig till ett häftigt anfall, som dock blef en förlöpning. Hr Lagercrantz försvarade sig både med styrka och takt; men emellertid bröts hans kraft, dock icke genom detta anfall, utan genom det ihärdiga arbete, som han underkastade sig. Ilan arbetade bokstafligen både natt och dag. Det visade sig dock snart, att ansträngningarne och bekymren alstrade, eller gåfvo ökad näring åt en sjukdom, magkräfta, som läkarekonsten icke kan bota, knappast hindra, och så dukade en man 222 Stas