Göteborgsposten – 17 oktober 1867, sida 1

såg honom, ty han hade, han också, att gifva honom ett godt råd. — Nisstro baron de Saint-Valicz sade han i förtroende till honom. Seende Lucien darra vid dessa ord tillade han: — Jag vet allt, och jag är, jag också, af hjertat tillgifven denna beundransvärda qvinna, som var en af mina barmhertighetssystrar. Hvad er beträskar, om ni ålskar henne, så lyd det råd som hon har gifvit er: försök icke att återse henne. Jag vill icke säga att det är i ert intresse, men jag bedyrar er, att det är nödvändigt för hennes heder och lycka. Lucien böjde rörd hufvudet, med tankfullt öga. Han hade smickrat sig med att ingen skulle genomtränga hans hemlighet! — Välan, återtog Leonard, mod! Lifvet är en strid, och ni har nyss inkommit på skådebanan. — Det är sannt, stammade studenten, men jag älskar henne så högt! Icke mera se henne! ... — Det är hon som befaller er det. — Nå väl! om ni är lyckligare än jag, om ni får se henne, så säg att jag skall lyda. — Godt! Det är det enda sättet för henne och er att blifva lyckliga. — Lyckliga! ... upprepade Lucien med ett bittert småleende. — Lyckliga! bestyrkte Leonard, tro mig. Och när ni finner er vackla i er goda föresats, nå väl! hr Lucien, kom och sök upp mig, vi skola tala om henne.