Göteborgsposten – 17 oktober 1867, sida 1

? — änrn—— de från de afträdda venetianska provinserna flyktiga jesuitfäderna och tvang dem på skolorna och universiteten i de tyska städerna, ytterligt missaktande folkets ovilja och obekymrad om protesterna från deras kommunalmyndigheter. Kejsaren fägnade sig åt benämningen Uans Apostoliska Majestät och ansåg sig bunden vid iakttagandet at de förbindelser, som han för tolf år sedan ingått med romerska hofvet. Men sedan dess har kejsar Frans Josef i verkligheten blifvit, hvad han under någon tid varit endast till namnet: en konstitutionel monark. Suveränen är ej längre staten; hans folk måste äfven gälla något, och hvarje fördrag, hvari det senare ej hade någon del, måste antingen upphäfvas eller så förändras, att det erhölle tolkets bifall. Det är svårt att få en suverän, som varit oinskränkt, till att förstå, att det finnas både rättigheter för hans undersåter och skyldigheter för honom sjelf. Den författning, som Carlo Alberti af Sardinien gaf sina piemontesare, bestod, såsom vi alla veta, af ett ark papper, på hvilket han med egen hand akrifvit en första paragraf, som förklarade, att Åromersk-katolicismen var statens religion. Konungen lät sålunda förstå, att detta var hans enda vilkor för en författning — neml. att Kyrkan ej skulle få röras — och för öfrigt var papperet blankt, så att hans undersåter kunde tylla i efter behag. Följderna af denne fromme furstes försigtighetsmått äro alltför väl kända. Straxt efter hans död uppstod mellan Kyrka och Stat, mellan Italien och Rom, detta mördande krig, på hvilket ännu intet slut blifvit. Att ett frigjordt folks första behof är religionsfrihet, var kanske mer än Carlo Albertis trånga hjerna kunde fatta; och möjligen är Frans Josef lika villig att tillförsäkra sina undersåter allt — utom denna religionsfrihet som de önska och skatta högre än allt annat. Österrikes förhållanden i hänsyn till andliga angelägenheter äro likväl icke fullt jemförliga med Italiens, derför att den presterliga frågan icke är i det förra landet, såsom i det senare, inblandad i den politiska tvisten med den verldsliga makten; derför att i Osterrike en del förberedande arbeten i reformväg lyckligt utförts af den nuvarande kejsarens företrädare, hvilkas spår konkordatet likväl icke fullständigt igensopat; slutligen, derför att Österrike, oaktadt alla sina apostoliska titlar, icke är någon helt och hållet romersk-katolsk stat och icke kan under sitt befrämjande af statens intressen trampa millioner olika tänkandes rättigheter alldeles under fötterna. Huru främmande det österrikiska folket än må vara för den konstitutionela frihetens former och osäkert i afseende på bestämmandet af de politiska rättigheterna, kan det likväl icke vara ovisst om de väsentliga punkter, i hvilka förhållandena mellan Kyrka och Stat böra ordnas. Det begär fullständig tolerans och religiös jemnlikhet; den borgerliga lagens befrielse från presterligt förmynderskap och folkundervisningens skiljande från Kyrkan. Blott den omständigheten, att judar och protestanter i århundraden lefvat i enighet tillsammans med sina romersk-katolska medundersåter uti kejsardömets olika provinser, ger anledning till den förhoppning, att deras förhållanden kunna åter ordnas på fullkomligt fri fot och till ömsesidig belåtenhet; och med erkännandet af lika rättigheter för alla medborgare skall presterskapets förmynderskap inskränkas med utsträckningen af dess inflytande öfver menniskors samveten. Frågor af denna art hafva under så många år och med så ringa svårighet varit ordnade i andra romerskkatolska samfund, särskilt i Frankrike och Belgien, att romerka hofvet kanske kan förmås till en öfverenskommelse i godo och utan kamp. Men annorlunda förhåller det sig med angelägenheter, som stå i samband med den offentliga undervisningen, ty i Österrike är undervisningen både statens rättighet och pligt, och presterskapet har hittills haft nästan hela bestyret med det uppväxande slägtet. Denna fråga om lekmanna-uppfostran, om skolans — — AQAAaaa -ASs——