Göteborgsposten – 17 oktober 1867, sida 1

3 3 8 Öre. — SIaINRCHUYS Byra är 1 huset N:o — —— 2W — — fullständiga skiljande från Kyrkan är ! många länder en stötesten på det allmänna framåtskridandets väg. I hvad utsträckning skolan får vara gudlös, detta är en rvistepunkt i fria länder, der presterskapet, under hvad benämning det vara må, ännu har något ioflytande på den allmänna meningen. Rörande denna angelägenhet måste ej allenast alla underhandlingar med Rom ovilkorligen misslyckas, utan skall äfven troligtvis splittring uppstå mellan kejsardömets längst framskridna patrioter. Obestridligt är, att man högt och allmänt fordrar solkundervisningens befrielse. Frågan är blott den, huruvida österrikarne veta, hvad de begära. Det romersk-katolska presterskapets missbrukande at makten under despotiska tider har varit så stort, att den länge förtrampade befolkningens ovilja emot detsamma gränsar till fullständigt raseri. Men folkens lidelser äro dock underkastade häftiga reaktioner, och i många fall är det hvarken bullret eller antalet, som utgöra det sanna uttrycket för nationala instinkter. Uti Italien har presten drifvits ifrån skolan, hvarest hans inflytande var afgjordt förderfligt, men man är icke enig om, att af hans fördrifvande följt något godt för skolan. Om själen med honom endast föga bildades, finnes det deremot utan honom alls ingen moralisk uppfostran. ÖGsterrikarne hoppas nu, såsom italienarne gjorde före dem, att deras barn skola lära sig, huru de skola tänka i skolan och bedja i kyrkan; men de äro en för allvarlig race, att länge kunna vara belåtna med att själen bildas helt och hållet skild från hjertat. Folket har så länge saknat vilja eller stämma, att det är svårt att komma till insigt om dess verkliga önskningar eller att lita på fastheten i dess föresatser. Å ena sidan se vi städerna och deras magistrater, hela medelklassen, bestorma riksdagen att uppresa sig mot konkordatet; men å andra sidan veta vi, att när biskoparne bestiga tronens trappsteg och påyrka att kejsaren skall uppfylla sin pligt såsom religionens och moralens försvarare, så hafva de enligt all sannolikhet för sig kejsaren sjelf, men otvifvelaktigt de flesta af den kejserliga familjens medlemmar, många medlemmar at hofvet och adeln, likasom den stora massan af allmogen. — Förvechlingen ståndar mellan det Gamla och Unga Österrike, och det senare handlar i sitt angrepp på presterna snarare efter en blind, fastän naturlig instinkt, ån i enlighet med en fast och mogen öfvertygelse. För katoliken finnes ingen medelväg mellan passiv underkastelse och ytterligt misstroende. Galliern eller latinaren tager sin tillflykt till skepticism och försöker att lefva, fastän han knappast vågar dö, utan sin,prest. Men för tysken är tron hans lifs endrägt. Den dag han bryter med sin prest faller han tillbaka på sig sjelf. Missbelåten med sin otrogne ledare, går han sin egen väg. Tysken går icke bortom Luther; men italienaren ech fransmannen stannar endast vid Voltaire. Det är af dessa skäl naturligt, att vi följa tvisten mellan Kyrka och Stat i Österrike med vida större intresse, än någon som uppstår af samma anledning i Frankrike, Italien eller Spanien. De latinska racerna rusa uti dessa saker vildt i ytterligheter, men äro underkastade lika våldsamma återverkningar. Det tyska folket handlar med mera öfverläggning; men det ligger icke i dess natur att gifva vika. I Frankrike, Spanien, Italien tryckes presten beständigt ned, men vinner åter ständigt öfverhand. Men den terräng, han nu kan förlora i Österrike, skall vara för alltid förlorad för honom. — —