Göteborgsposten – 16 oktober 1867, sida 2

oaktadt de härjningar, som sorger och år utöfvat, ni förstår nu min rörelse, då ni talade med mig om min far och min likhet med honom. — Vi skola hädanefter biott utgöra en familj, sade gubben. Tyvärr är den icke ännu fullständigare ... tillade han fästande sin sorgsna blick på den unga modren och hennes barn. — Mod och hopp! yttrade Leonard med tillförsigt. Det är något, som säger mig att vi skola hinna till målet, och att ni också skall återfinna er dotter. Gud fär rättvis, upprättelsen och hämnden skola blifva fullkomliga. — Ja, svarade gubben, öfvervunnen af denna tillförsigt, ert verk är mödosamt, Raymond, men ni är tillräckligt tapper för att utföra det. Det blef genast beslutat att grefven skulle ensam återvända till Paris. Leonard tänkte på följderna af uppträdet i Saint-Valiez hotell och hr de Larsigny beslöt att låta baronen veta, att det beskydd hvarmed han vakade öfver Valentine ej var låtsadt. Han lofvade dessutom att straxt vid sin återkomst skicka en läkare, hvars hjelp var angelägen, icke så mycket kanhända för Marcelle, hvilken återkomsten af hennes son tycktes fullständigt hafva återkallat till förnuft, men för barnen, som hade behof af omvårdnad, i synnerhet den lilla flickan, hvars anfall af hosta tilltog i våldsamhet. (Forts)