Göteborgsposten – 16 oktober 1867, sida 2

ledde till logen, blifvit uppbruten och nåstan all potatisen borttagen. Han gick genast in till sin granne Anders Hansson och beklagade sig öfver att de stulit hans potatis. Ilar jag stulit din potatis? yttrade Hansson och såg dervid besynnerlig ut. Saken anmäldes för polis, och vid anställd visitation hos Hansson anträffades ganska riktigt potatis, hvilken Jönsson med säkerhet igenkände såsom sin. Den var dold på det sätt att annan potatis af Hanssons egep skörd blifvit lagd öfver densamma. Hansson förnekade enständigt att ha bogått tillgreppet. Hans hustru, som syntes vara en beskedlig qvinna, lät dock förmå sig att under vägen medgifva det hou besagde natt hört att mannen varit ute trenne gånger och för hvarje gång han kommit hem hällat potatis bland hans egna. Hon hade dock icke sett hvad han förehade sig. Icke heller hade han yttrat något till henne om denna sak. Joh:s Jönsson yttrade vid poliskammaren, att han ej trodde, det Hansson ensam kunnat begå stölden, alldenstund han ej skulle orkat att taga ut potatissckarne ur den trånga gluggen. Hansson å sin sida förnekade envist att ha föröfvat stölden. Det syntes dock tydligt på honom att han tvekade, och det enda uttryck han dervid begagnade var: Det känns jag icko vid, Det kan jag icke taga på mig. Jönsson förklarade, att han med säkerhet kunde taga på sin ed, att den potatis som hos Hansson blifvit funnen vore hans, liksom det kunde ledas i bevis genom dem som biträdt Hansson med potatisupptagningen, att dennes potatis ej liknade den som hos honom sedermera blifvit anträffad. Målet uppsköts på åtta dagar och Hansson införpassades till cellfängelset. I Måndags hade urmakaren L. J. Andersson, boende i huset N:o 33 i Nya IIaga, pi en sjerdedels timma aflågsnat sig från sin verkstad och tillåst dorren efter sig. Då han återkom befann han sig vara bestulen på ett cylinderoch ett spindelur, båda af silfver. Som det varit reparation i huset och ätskilliga målare på senare tiden gått derstädes, misstänkte Andersson genast att någon af dessa vetat förskaffa sig någon falsk nyckel och, efter att ha observerat, då A. gick ut, praktiserat sig in i hans rum och begått tillgreppet. Han anmälde fördenskull saken hos polisen. Emellertid infann sig hos målaregesällen Sandström en annan målaregesäll vid namn Westerlund från Halmstad, som jemte Sandström haft arbete i samma hus som Andersson bebodde. Wosterlund medhade ett spindelur och frågade Sandström, om denne icke kunde på uret förskaffa honom ett lån af 1 rdr 25 öre. Sandström gick ganska riktigt till en madam och upplånade på uret nämnda summa, hvilken han lemnade till Westerlund. Efter att med denne ha tagit sig en sup, begaf sig Sandström hem. Poliskonstapeln Ekberg, som bor i rummet näst intill Sandström knackade då i väggen och frågade honom om han sett till några ur; sådana hade nemligen under dagens lopp blifvit stulna. Sandström tänkte genast på det ur som han åt Westerlund pantsatt och omnämnde detta. De begåfvo sig till den madam som lemnat lånet, och det befans, att det ur hon emottagit just var det ena af dem som blifvit Andersson frånstulna. Westerlund anträffades omellertid icke samma afton. Då han icke heller följande morgon var synlig, föreslog Sandström att man skulle se efter honom på pantlåneinrättningen. Han anträffades äfven ganska riktigt der, väntande att hans ordning skulle komma. Han hade då det stnlna cylinderuret på sig. Westerlund, som har hustru och barn i Halmstad, erkände vid polisförhöret i går, att han begått tillgreppet. Han sade sig icke veta hvad det var för en olycklig tanke som dervid kommit öfver honom. Att ha på förhand uppgjort planen till stölden förnekade han. Han hade tagit en nyckel som hörde till en annan dörr och denne hade genast öppnat låset. Någon annan nyckel hade han icke försökt. Andersson förklarade, att han just för att vara säker om att ingen med en främmande nyckel skulle kunna öppna dörren till hans rum, förut försökt alla nycklar i huset. Först samma dag hade den nyckel som gick till bans rum blifvit insatt i en annan dörr i huset. A. fann det derföre besynnerlrgt att Westerlund så der genast träffat en nyckel som gick utan nägra vidare försök, då A. sjelf försökt, som han trodde, alla tillgängliga nycklar utan att träffa på densamma. Westerland vidhöll emellertid sin uppgift. Målet remitterades till rådhusrätten, och Westerlund införpassades till cellfängelset. Den 6 sistl. Aug. på aftonen hade en engelsk sjökapten vid namn Mac Pherson tagit sig så betydligt till bästa, att han var hvad engelsmännen sjelfva kalla ådreadsully drunk, eller på ren svenska stup full. I detta tillstånd leddes han at känslor, hvilka väl icke ensamt kallades till lif af Bacchus, ut till huset N:o 2 Pustersvik, hvarest han vaknade, berötvad sitt ur som kostat 130 rdi, sin kedja, som kostat 22 rdr, och 35 rår i kontanter. Ref. tror, att mannens nyssnämnda uppvaknande skedde i rännstenen; det vissa är emellertid, att han en stund baft sitt läger i en sådan mindre lämplig hvilobädd. Man lyckades icke på länge att få reda på tjasven eller tjufvarne. Emellertid befanns det att uret blifvit pantsatt å assistansen för 12: 50, så att detta fick egaren återlösa. För några dagar sedan kom en hustru att — såsom hon i en mycket lång och invecklad skrift, inlemnad till poliskammaren, sökte förklara — misstänka det en hustru Kristina Andersson stulit ett ur och en kedja. I skriften spelade en skräddare hjelten, liksom hustru Andersson var hjeltinnan; men huruledes deras roller varit fördelade, huru det förhöll sig med en pantsedel, hvilken mäktigt ingrep i historiens utveckling o. s. v., det lyckades ref. icke att uppfatta, och detsamma kan det också göra. Alltnog, författarinnan till skriften anmälde förhållandet för spanande poliskonstapeln Larsson, och denne insåg genast att det var Mac Phersons ur och kedja, som det här var fråga om. Kristina Andersson togs derefter i förhör. Då hon pantsatt kedjan hos en qvinna, som fortfarande hade denna i behåll, lönade det sig ej för henne att neka, i synnerhet som hon för anera visat kedjan hvilken hon trodde sakna värde (det var dock den förut omnämnda urkedjan, som var af sil ver och aj mycket egendomligt, dyrbart arbete) Hon uppga att hon d. 6 Aug. på aftonen kommit för att besök: försvarslösa qvinspersonen Sara Olsson Carlberg