Göteborgsposten – 16 oktober 1867, sida 1

C(ö7 44— Göteborg. der kan man göra så länge man är ung och anspråkslös, då man Loger en bror i den gyllene våren, eger i hoppet en syster så god. Sannolikt har ingen at det högvördiga ståndets mera framstående ledamöter så snart och så lätt försonat sig med ståndsrepresentationens afskaffande, som erkebiskop Reuterdahl. Pligttroget fullgjorde han sitt ytterst tröttsamma åliggande såsom talman, och ganska sällan öfverlemnade han klubban åt sin närmaste man. Äfven under riksdagarne använde han hvarje ledig stund på fortsättandet af sin stora kyrkohistoria. Då prosteståndet icke hade sammanträde, sågs han ofta vandra upp till Riksarkivet, slå sig ner i ett särskildt för honom upplåtet rum, der han ifrigt sysselsatte sig med att studera de af ålder gulnade folianterna, de svårlästa pärmebrefven och de talrika handskrifterna som der förvaras. Redan såsom professor i Lund började han sin kyrkohistoria; han har allt sedan med ifver arbetat på densamma, dock utan att hans öfriga tjensteåligganden blifvit tillbakasatta, och hans lifsuppgift är att fullborda detta klassiska verk. Ännu vid en så långt framskriden lefnadsbana — erkebiskop Reuterdahl har redan öfverskridit sjutiotalet — då de flesta söka ro och hvila, belåtna med hvad de uträttat, fortsätter han sitt stora arbete, stiger vanligen ganska tidigt upp och sätter sig genast vid det kära skrifbordet. Om tjenstegöromål eller besök icke taga hans tid i anspråk, så tillbringar han vid det större delen af dagen. Det är klart att med en sådan arbetsifver och jernflit skall detta stora verk raskt skrida framåt. Derföre torde det också icke dröja särdeles länge innan hans kyrkohistoria uppnår reformationstiden. Men derefter ernar författaren icko nedlägga pennan, och det är troligt att han skall fortsätta arbetet om helsa och krafter sådant tillåter. Häromdagen hade flertalet af hufvudstadens aldra kinkigaste vinkonsumenter samlats i en ganska anspråkslös lokal vid Lilla Nygatan. Der försåldes kapt. v. Cocks renommerado och väl sorterade vinlager. Visserligen äro tiderna bistra, och alla bemöda sig att göra inskränkningar, men redan en så vacker föresats förtjenar sin belöning. Dessutom, vin fröjdar menniskans hjerta sade ju den vise Salomo, och om det erbjudes godt, äkta, oförfalskadt, importeradt på buteljer, at respektabel ålder, con amore både valdt och vårdadt af en verklig vinkännare, då är det ju i sin ordning att sparsamhetsprincipeu ajourneras. — Följaktligen — dessa viner betaltes ganska högt och auktionen var särdeles animerad. Köparne skola snart säga: ÅJag lyckades erhålla några buteljer af gubben Cocks lager, och jag kan ej förlåta mig, att jag icke köpte flera. Kapt. v. Cock var ingen vanlig vinhandlare. Isan var på en gång en fin kännare, gastronom, epikurk och gentleman, en smula originell på gamla dagar, men en älskvärd och intressant gubbe, som sett mycket, lefvat med i den fina societeten och studerat menniskorna på sitt sätt. Såsom ung hade han sått in vid Svea lifgarde. Han egde då en betydlig törmögenhet, var glad och gästfri, fick många vänner, alldeles för många tillochmed, och det ansågs då som en stor utmärkelse att bli inbjuden till honom som gäst. Hans ungkarlsmiddagar voro de mest fullindade i hufvudstaden. Han gick visserlisen icke i döden för sina vänner, också beärdes det icke heller, men han gjorde hvad nera var — han gick i borgen för dem utan ; a — A— —— vekan, och till gengäld satte de honom i sticb et. De förtärde med lika stor hänförelse hans H u na vin och hans kapital — och så följde en i a atastrof, och så tog han afsked, Mod något i n kulle han dock sysselsätta sig, på något : g kulle han lefva, och de vinhus i utlandet i m om förvärfvat sig hans aktning — han var syckot kinkig i den vägen — ansågo som i di n utmärkelse att fortfarande hafva honom ; g ll kund. Så blef han vinhandlare och så80 m sådan lefde han ganska väl och fint. i d. ans kunder bestodo endast af fint och rikt so Ik. Då någon af dessa skulle se sina våni ur PENETRATION NART Ä i— —