Göteborgsposten – 16 oktober 1867, sida 1

— —— — —— — — — Tänk ej på det, skyndade sig hennes mor att säga; du var hos oss och du sof. — Jag sof? ... Tror ni det?... Nej, jag såg, jag hörde ... Det var on röst ... Ack nej ... jag vet icke mer ... jag har glömt allt ... Sofvor barnet? Denna fråga, som nistan alltid förespådde ctt utbrott af tårar och ett anfall af vansinne, ville fru Goutier efter vanligheten tvärt afklippa genom att leda hennes uppmärksamhet på något annat, men Leonard, slående sig för pannan och gifvande vika för en ingifvelse, svarade: — Nej, lilla syster det sofver icke. — Ah, sade hon, sökande i sina tankar och med Ögat fästadt mot himlen. Det är märkvärdigt, ... men om det icke sofver, hvar är det då? Jag vill se det ... Under det hon riktade sin blick utåt rymden, gick Leonard hastigt bakom hennes stol, fattade den lilla gossen och knäföll framför henne. — Jag drömde, att det var kallt, fortsatte hon; då gick jag upp för att värma det ... Oh! ... snön ... Och hon dolde med förskräckelse ansigtet i sina händer. — Tala, sade Leonard i barnets öra, — Men min herre, stammade gossen, jag vet icke hvad jag skall säga. — Läs din bön! hviskade Poucet, hvilken föll på denna tanke, då han såg sin kamrats ställning och utan att göra sig räkning för den spännande och afgörande scen, hvari han blifvit inblandad. Barnet lydde, knäppte ihop sina händer och upplyf