Göteborgsposten – 11 oktober 1867, sida 2

att frukta. För det första måste jag hafva två eller tre goda kamrater. Låt se: dig Perizel, Blairzot den yngre och vännen Vincent, om det passar honom. På ett tecken af Saint-Valiez, som var mycket glad öfver denna affär, skyndade sig Vincent Marjoux att antaga. — Di, återtog banditen, se här saken. Den skurken döljer på ett landställe, som Perizel, Blairzot och jag känna, en charmant flicka, sin älskarinna. Stället, beläget vid randen af en skog, ligger alldeles enstaka. Jag föreslår en liten husvisitation för att göra sig underrättad om der finnes några silfverarbeten och på samma gång bortföra den sköna för att låta henne byta luft. Det är en sak som ej kan slå fel. — För tusan! sade Cambrai, som bröt sin tystnad för att inpassa ett ord öfverensstämmande med hans eftertänksamma själ; men juveleraren? — Godt! sade Perizel, en gång herre öfver turturdufvan skola vi plocka hannen vid lägligt tillfälle. — Jag skulle tycka mera om ... ville pantlånaren invända, hvars fixa id var att man skulle fortsätta med Leonard. — Låt dessa hedersmän handla, afbröt honom SaintValicz, mot hvilken idgen med enleveringen smålog utan att han kände den som skulle vara föremål derför; då vi hålla vår Celadon vid hjertat hafva vi band på honom .. Aha! han ir sentimental, den herrn! ... Om jag hade vetat det förut ... Det är antaget mina gossar, och på det handeln må vara oåterkallelig, så skall vår gode vän, som ni ser här, gifva er handpenningar.