Göteborgsposten – 11 oktober 1867, sida 2

glänsände bodfönstren, de flacka brohvalfven, de Haussmanska nerspektiven? I ruinerna af det gamla Roms amfiteatrar kan man rysa vid tanken på circusspelens barbari, men man beundrar åtminstone det monumentala; massan beberrskade nationallynnet. Det bästa blir kanhända att, under liknande förhållanden, det modernaste omqvädet till den kejserliga visan, panem et circenses, ej skall kunna ljuda ur ruinerna af det moderna Paris, Från Frankrike öfvergår förtattaren till Italien och den plastiska atmosferen i Rom, hvarvid han äfven får tillfälle att omhandla de i Rom utbildade nordiska bildhuggarne Sergel, Thorvaldsen, Fogelberg, Jerichau. Då Sergel först begaf sig på väg till Rom, var Michael Angelo hans förebild. Men Winckelmann hade samtidigt i Rom åter väckt den antika konstens teorier till lifs. Det nya ljaset verkade öfverväldigande på den nordiske konstvärens ande, som genast uppfattade företrädet i antikens enkla skönhet. Sergel var den förste som formade så som Winckelmann ville. Sergels rykte, säger en af hans många lärljungar, Schadow, må hafva stannat inom en mindre krets än Thorvaldsens, men hos de saktörståndige står han lika högt. Men Sergel måste på sin konungs befallning bogifva sig hem och lemna sin suveräna plats bland konstnärerna åt Canova, hvilken dock snart trädde i bakgrunden för en annan konstnår, som arbetat sig fram utan gynnare och lofsjungare, ja, i trots af sitt eget blygsamma, försagda, tankspridda väsende. Denne var Thorvaldsen, åt hvilken författaren egnar ett längre omnämnande, som vi tillråda våra läsare att följa i sjelfva boken, liksom hans framställning af den nyare romerska konstens endast artificiela lif. Måhända skall den moderna konsten först då, när den åter slår ned sina bopålar under Italiens himmel, mäkta bryta de skrankor dem dess exklusiva, rotlösa ställning i samhällena norr om alperna medfört, och ändtligen en rätt idealbildning för samtidslifvet kunna påbörjas. Det står då icke mera fritt för främlingarne att komma till Italien och, sedan de i dess museer, dess tempel och ruiner förstulet betraktat de undersköna formerna hos den slumrande prinsessan och hennes folk, spela mästare i den förtrollades skogbevuxna hof, la belle au bois har vaknat och hennes folk med henne, och främliogarne kunnå derefter intränga i hennes sköna verld, allenast om och som hon vill. Författaren öfvergår derefter till konsten i Tyskland samt till konstskolan i Dässeldorf, hvarigenom han blir i tillfälle att omnämna Nordens mera moderna konstnärer. För detta omnämnand68 och hans derpå följande framställning at konstförhållandena i Norden skola vi en annan gång redogöra.