Göteborgsposten – 11 oktober 1867, sida 2

da er det Brogede med Et forsvundet, og Havens Frugt kan ej fra Markens skilles: det Hele har forvandlet sig till Honning. Med Norges Demring blossade kampen åter upp mellan Wergeland och Welhaven. Den senare stämplades af den förre och hans medkämpar som fosterlandsförrädare m. m. Men Welhaven och hans parti bestodo med framgång kampen, och med fullt fog kan sägas, att orges Dmring utöfvade ett stort inflytande på hela den norska litteraturen. Welhavens Samlede Skrifter utkomma i åtta band, hvartdera om 18—20 ark, å 2 rdr svenskt. Den typografiska utstyrseln är särdeles prydlig. Ton-Siaren Olof Åhlströms Minne, af A. ÅA. Aszelius. Stockholm, Norstedt Söner. Den åldrige folkvisediktaren har velat lägga en minnesblomma på sin framlidne vän Åalströms graf, hvars tonskapelser ännu bo på folkets tunga. Teckumgen som något lider af den för Alzelius egendomliga stilen med dess föråldrade perioder, är en varm erinran om den bekante ton-siaren, hvars lefnad var, äfven den, en illustration öfver Menniskans egna kraft. Då Franzens dikter nu utkomma i en ny upplaga, torde denna minnerteckning vara tidsenlig, ty utan Åhlströms toner, skulle Franzns visor ej uppnått den popularitet de erhållit. De bildande konsternas historia, från slutet af adertonde århundradet till våra dagar, af Carl Gustaf Estlander. Senare hästets förra afdelning. Stockholm, L. J. Hierta. Det är helt säkert med en känsla af odeladt nöje den bildade läsaren emottager detta nya häfte af ett verk, hvilket på vårt språk hittills saknat sitt motstycke af värde och som, hållet i en ovanligt intagande stil med något af fransysk esprit uti, skulle intaga en aktningsvärd plats uti hvilket lands litteratur som helst. Den lätta och behagliga stilen undanskymmer ingalunda den fond af sakkunskap, mot hvilken författarens framställning aftecknar sig, lik ett i tilldragande, förskönande belysning hållet bildergalleri. Det föreliggande hättet börjar med forts. af redogörelsen för Frankrikes bildande konst, hvilken förf. betraktar med en välvilja, hvarvid vi hittills ingalunda vants, då vi vändt oss till de tyska afhandlingarne om konsten för erhållande af en öfversigt, utan att han dock, såsom de franska konstkritikerna sjelfva, blundar för lytena. Med följande träffande ord afslutar t. ex. förf. sin redogörelse för konstens art under det andra kejsardömet: Pais anordnas efter scenens dekorativa principer. Företrädesvis älskar man att låta tvenne mäktiga boulevarder grena sig i spetsig vinkel samt dekorera den klyfvande kilen på monumentalt sätt. Ett sådant sceniskt essektstycke möter vid den vackra fontaine S:t M:chel, när man från kommerstribunalet begynner stigningen uppår, ett annat möter vid Boulevard Malesherbes, der en kyrka blifvit placerad som kil. Icke nog att Gudshuset fick antaga denna grundform för att passa i den Hausmannska målningen: gatorna fordrade, att dess ena sida blef rak och den andra bugtig, och när en gång grundplanen blef så karakteristisk för kejsaredömets konstnärssamvete, var det icke olampligt att Biltard, arkitekten, här utvecklade glanden af en styl, som må kallas de sista dagarnes. Öfver en portalbyggnad af romerskt-korintiska kelonner satte han ett litet kolonnettgalleri för bildstoder, lånadt från fjortonde seklets byggnedskonst i Florens och Pisa, deröfver ett gotiskt rosenfönster inom ram al en renaissancefconton, hvarpå han lät fagaden flankeres af tvenne pittoreska små rococcotorn och öfverskyggas af en döm, hvartill Mansard satte förebilden på Invalidhotellet. Då regeringen vill vara ansvarig för allt, bland annat ock för arkitekternas uppfostran, liksom för deras planer, bvilka den stadfäster för provin-erna som för Paris, kan en sådan bric-aä-bracoty!, om den må kallas styl, gifva namn åt hela kejsaredömets konst... Mer eller mindre var det äfven inom måleriet en brist på förherrskande äsigter, som gjorde att konstnärerna icke visste hvilka idser de skulle tillgripa, medan diverse stylfermer och metoder flöto om hvarandra i brokig villervalla. Och inom de områden af det sällskapliga lifvet, hvilka stå i nårmaste sammanhang med tidens konstlynne, saknas icke heller symptomer af den beskaffenhet, att de väl auktorisera den ofvan gisna benämningen. Se vi icke ena dagen fruntimrens chevelyrer tvängande och upptornade, någon gång äfven lindrigt pudrade som under rococcotidens glada dagar, och äro de icke andra dagen ornerade med ett rödt band å la grecque? Bäst vi ängslades öfver krinolinen och voro ångerköpta öfver ätlojot vi egnat våra mormodrars poscher, försvann ståltrådsverket och i stället kom en snäf kostym med Ålifvet under armarne. Det var rococcotiden med snörkeln och den halfva ovalen som gick igen i våra möbler; men derjemto äro de parisiska möbelhandlarnes butiker, isynnerhet i Faubourg S:t Germain, fyllda af varor i Frans 1:stes smak, och sålunda röjer sig äfven inom modets verld en villrädighet, en brist på riktning, på skapelseformäga, som hos framtiden skall befästa namnet bric-å-brae för att beteckna en sådan plockgodskonst... De flacka (bro-)bågarne, likasom de luftiga torgbyggnaderna och husen vid de nya boulevarderna, sakna all prägel af värdighet och fasthet. Ingenting i deras stora dimensioner talar om ett sekler trotsande bestånd. Man känner sig förbländad, men det håller ej att e på, och man väntar sig snart en kulissförändring. Om det kommer en tid, så tänker man — och man kan tänka så, ty med väldigare städer än Paris har det händt — da allt detta faller i ruiner och sekler vältra sitt grus deröfver, hvad skall esterverlden finna, då den begynner gräfningarne i Napoleon III:s Paris? Förrostade jernstolpar och glas. Men hvar äro de förgyllda balustraderna. de