Göteborgsposten – 7 oktober 1867, sida 2

som den civila myndigheten i Florens utfärdat för att lugna befolkningen. I denna proklamation, som är undertecknad af hufvudstadens syndikus, heter det: Så länge som Florens är regeringens säte, har det en stor pligt att uppfylla emot landet, neml. att hätda lagens anseende. Den garibaldiska organen Movimento offentliggor en skritvelse från Garibaldi af följande innehåll: Genua, d. 27 Sept. Min kära Barrili! I citadellet i Alessandria har man tillbjudit mig att fritt och obehindradt fara till Caprera, utan att ålägga mig något slags vilkor. Jag beder om dettas offentliggörande, till förekommande sf hvarje missförstånd. Man fioner af allt detta, att Garibaldi ej såsom fånge begifvit sig till Caprera, utan gjort det sjelsmant och frivilligt, hvarför manätven bör tro, att underrättelsen om, att han sökt lemna denna ö, är falsk. De ultrakatolska tidningarne rasa naturligtvis. Garibaldi bar helsats med lefverop af de bevakande soldaterna och har förts i triumf af den genuesiska befolkningen. Garibaldi står ännu upprätt, en letvande personifikation af den politiska och religiösa friheten. Man förbereder i Turin en storartad demorstration. Till president för den provisoriska regering som man ämnat bilda i Rom, var prinsen af Piombino utsedd. Huru skulle det väl kunna vara möjligt, att den nu en gång väckta rörelsen mot Rom skall afstanna, efter det allmänheten fått del al ett sådant anathema, som det påtven i sitt konsistorium nylgen uttalat, samtid gt med det italienska regeringen riskerade att bryta med folket, för att enligt löfte skydda just denne hennes förbannare? Vi meddela här ur påfvens nya banlysning mot vår tid och det moderna samfundet följande: Vördade bröder! Den katolska verlden vet, huru vi ofta tvungits att beklaga och ogilla den stora skada och den allvarsamma orätt, som den subalpinska (italienska) regeringen under flera år, med förakt för alla gudomliga och menskliga rättigheter, såväl som alla kyrkliga förbud och straff, tillfogat den katolska kyrkan, 088 och denna apostohska stol, biskoparne, ordets tjenare, de andliga ordnarne för båda könen och andra fromma institutioner Denna samma regering, som med hvearje dag mera undertrycker och anstränger sig för att nedslå kyrkan, efter de från henne utgångna lagar hvilka vi fördömt såsom stridande mot denna kyrkas myndighet, har uppnått den grad af orättvisa, att hon haft den helgerånande djerfheten av föreslå, gilla, sanktionera och utfärda en lag, hvilken i henoes egna stater, såväl som i dem hon usurperat plundrat kyrkan på oll dess egendom till stor skada för sjelfva det borgerliga samhället, att bemäktiga sig denna egendom och utbjuda den till salu. Alla se helt säkert, huru orättvis och grym en isg är, hvilken angriper den okränkbara egendoms rätt, som kyrkan har i sin egenskap af gudomlig institution, genom hvilken alla de naturliga, gudomhga och menskliga rättigheterna trampas under fötterna, genom hvilken slutligen de presterskapets medlemmar, som gjort sig så väl förtjenta af katolicismen och det borgerliva samfundet, och äfven de åt Gud invigda jungssrurna bragts i det yttersta elände och till tiggeri. Under en sådan nöd för kyrkan, i ett dylikt åsidosättande af ulla kyrkans rättigheter, kunna vi, som, enligt de förpligtelser som åligga vår apostoliska förvaltning, böra med den största ifver försvara och hämnas rättvisans sak, naturligtvis icke iakttaga tysnad. Det är derför vi uti eder betydelsefulla forsamling höja rösten och med vår aspos:oliska myndiphet ogilla den lag, hvarom det är fråga; vi fördöma den, vi förklara den vara af noll och intet värde. Må dess upphossmån och befrämjare veta, att de stå under Kyrkans straff, att de heliga canons, de apostoliska konstitutionerna, gene. alkonsulernas dekreter forklara kränkarno af Kyrkaas rättigheter och usurpatorerna af hennes egodelar dömda ipso facto Må dessa Kyrkans förbittrade fiender darra och uppfyllas med en helsosam förskräckelse; må de vara torvissade om, att Gud, Kyrkans upphbofsman och hämnare, skall pålägga dem de allvarsammeste och strängaste struff, såframt de icke, verkligt ångrande och ätervändande till sig sjelfva, bemöda sig om av inställa joch återupprätta de skador som de tillfogat denna samwa Kyrka, såsom vi ifrigt önska och öumjukt, af hela vår kraft, begära hos barmhertighetens Gud. — Hvad säger ni, läsare, om dessa anatema, dessa anropanden om Guds hämnd för en blott penningeangelägenhets skull? Pius IX nedkallar himmelens ljungeld, ej ötver den ryska regeringens gudlösa rölveri, som tvingar katolikerna att asavärja sin tro, under knuten och käppen, utan ötver de af konungariket Italiens finansminister uppgjorda planer, Jehovah ombedes af sin vikarie att intervenera, för att sprida oreda i de italienska finanserna. De fyra evangelisterna göras af påfven till mäklare, som spekulera på Italiens bankrutt. År icke detta bedrofliga skådespel tillräckligt, tör att bevisa nödvändigheten at att det verldsliga och andliga väldet skiljas åt? Kan väl den katolska allmänheten med sitt stillatigande underskritva -detta påtvens steg att gora religionen till en penningangelägenhet, fastän Jesus, hvars vikarie päfven törmenar sig vara sjelf dref vexlarena utur templet? Huru stor och imponerande tager sig icke Garihaldis ädla gestalt oegennvtitan sielt ut vid