Göteborgsposten – 7 oktober 1867, sida 2

Rättegångsoch Polissaker. : Från Stockholm. Laurellska mordet. Med mörderskan Margaretha Larsson och hennes medbrottsling, guldsmedsgesällen Friberg, bölls i dag ånyo polisförhör, dervid voro närvarande deras båda barn, uppföljda till poliskammaren utaf sin vårderska tillsvidare, cftanämnda hustru Jonsson. Margaretha Larsson, förut ångerfull, föll vid åsynen af barnen i hältig gråt; och, då hon fick sätta sig, tog hon den miusta gossen i knå, tryckande honom hårdt intill sig och smekande honom ömt, hvilket gossen jollrande besvarade. På polismäetarens fråga till Friberg, om icke detta kunde röra honom, svarade Friberg, som denna gång var särdeles hårdnackad, tvärt nej. Äldsta gossen hördes om det förhållande att Friberg skulle, såsom Margaretha Larsson uppgilvit, på Tnorsdags middagen eller samma dag mordet var beganget frågat Larsson, i barnens närvaro, om hon, menande dermed den mördade, skrek bra-; gossen hade icke hört sjelfva frågan, men af vanlig barnslig nyfikenhet sport: hvad sade pappa 7 hvarpå Friberg svarat: Åyst gossel allting skall du ha reda på, Sagda förhållande sade sig gossen val minnas, men han kunde icke eriora sig om det passerat på morgonen eller middagen. Fribeig, som icke kunde ucka för att ha vid middagstiden nämnde dag gjort n fiåga, påstod träckt att den endast rörde de vid mordullfället af Larsson stulna sakerna, dem hon, estor bonus viohallna förevändning, skulle sagt sig hitwar på Jobannis kyrkogård, och på hvilka han skulle söka skaffa penningar. Älvenledes bestred Friberg, 11 vid ett tilllälle i somras, då han varit så orogerlig, att polis måst esterskickas, och hvarom nu ofverkonstapeln Wallof hördos, na menat något med sitt hot att märkaLarsson eller hennes andre älskare. på hvilken han varit svartsjuk. En rakknif och den der dolken, svm Friberg begagnat i sitt arbeto och nu gaf benämningen skafvare, bade då egits ilrån honom. Margaretha Larsson, utaf polismästaren uppmanad att åter försöka inverka på Friberg till erkånnande af delaktigheten i brottet, vände sig i det hänseendet gråtande och bönfallande till honom; men han slog emot henne med händeraa och sade sig icke ha något i det fallet att bekänna samt yttrade, seende åter på polismästaren: hon vill välta skulden på mig, för att få mig i samma elände som hon är. De tilltalide fingo ou återgå till häktet hvarvid Friberg tog ett, som det tycktes, hyckladt farväl af gossarne. Margaretha Larssons afsked af dem var deremot verkligen rörande att åse.