Göteborgsposten – 7 oktober 1867, sida 2

jag vet ännu icke hvilketdera, har den eländige som skulle befria oss från vår största förlägenhet låtit honom undkomma. — Leonard! — Leonard är återkommen till Paris sedan tre dagar åtminstone, och han har at presentera sig i mitt hotell. — Ve oss! ... utbrast den försigtige och ridde skurken bleknande. Till hvilken har ni då vändt er för att blifva så illa betjenad mot så dyr betalning. — 0! hvad det beträffar, inga anklagelser. Om det finns i Paris smyghål en bandit till hvilken man skulle kunna anförtro ett uppdrag af detta slag, så är det den till hvilken jag vändt mig, så mycket mera som den hunden är personlig ovän till guldarbetaren. — Nå vil, då? — Nå väl, jag upprepar att jag är okunnig om hvad som tilldragit sig, men denne Leonard, denne Raymond, detta spöke, har plötsligt framstått vid min sida och på det mest olämpliga sätt, jag bedyrar det. — Är han då omöjlig att gripa? ... Har ni sett Mazikoff? Har ni berättat honom hans återkemst. — Icke ännu, jag vill ännu icke göra något förhastadt steg åt det hållet, sade Saint-Valiez, hvilken bojirens namn förorsokade en högst obehaglig känsla sedan affären i paviljongen i Louveciennes. — Nå väl! Hvilka äro edra åsigter? Har denne man några misstankar på oss. Hvad hade han att göra hos er? — I närvarande belägenhet måste vi ej göra oss några illusioner. Tydligen vet han något.