Göteborgsposten – 4 oktober 1867, sida 1

11 11 berrmtsg 711911 JHVKI 10 HHUIHHIHIKI 10TBUI ——— VESA DIAO — — — makt eller någon del del deraf må öfverlätas i främmande makts tjenst; dock är härmed icke förbjudet att med landteller sjöstyrka bistå allierad makt mot gemensam fiende, till och med om det kunde blifva nodigt att ställa någon del af de förenade rikenas trupper under främmande öfverbefäl, Intet utländskt krigsfolk med undantag af hjelptrupper mot främmande makt må indragas i någotdera af rikena utan dess pationaliepresentations samtycke. 32. 1. Huruvida det ena rikets krigsfolk i fredstid må kunna indragas i det andra, beror på de bestämmelser vederborande rikes grundlag derom må innehålla. Enner konungen på grund af trängande fara sör anfall af främmande makt nödigt att ställa rikenas krigsmakt eller någon del af densamma på krigssot, skull det dock icke vara honom förment att förlägga densamma till det eller de ställen inom hvilketdera som helst af rikena, han för försvaret anser ävdamålsenligast ; 2. Via utöfvandet af den konungen tillkommande rätt att föra befälet öfver krigsmakten iakttagas de föreskrifter, enligt hvilka vissa truppers tjenstepligt kan vara inskränkt till deras hemorter eller till annat bestämdt område, 3. Hvartdera rikets flotta skall hafva sina varf och i fredstid sina siationer eller humnar inom riket. 4. Det ena rikets krigsfartyg må ej utan i tillfälligt nödsal besättas med det andras sjöfolk, så framt icke detta frivilligt låter sig lega. 33. Finner konungen nödigt att gifva en för rikena gemensam föreskrift angående någon angelägenhet, som i dem begge är att anse såsom kommandomål, skall han på det i hvartdera riket fastställda sätt inhemta deras betänkande, som efter de der gällande bestämmelser hafva att löredraga saken, samt i vigtigare fall fatta sitt beslut i deras samtidiga närvaro. Är det fråga om krigsrustningar eller krigsföretag, böra cheferna för vederbörande militära regeribgsdepartement inom begge rikena, äfven om de ej halva att föredraga saken, vara tillstädes vid dess afgörande, för så vidt detta utan olägenhet kan ske. Finner någon af rådgifvarne konungens förehafvande farligt till dess beskaffenhet eller till dess följser, bör han tillada konungen, innan det verkställes, att tillkalla tvenne eller flera högre militära embetsmän, helst lika många från hvartdera riket, till ett krigsråd. Härmed är dock icke konungen förment att fatta sitt beslut utan att hålla sådant krigsråd eller, om det sammankallas, att göra det afseende på de deri afgifna yttranden, som han för godt finner. Öfver gemensamma kommandomål älvensom öfver förhandlingar i osfvannämnda krigsråd föres protokoll, som undertecknas af de närvarande. 34. Det åligger de förenad: rikena, hvart för sig, icko allenast att i fredstid städse underhålla en efter folkmängden afpassad här, eå organiserad, öfvad och utrustad, att den, så snart krig utbryter, kan rycka i fält, samt försedd med nödiga förråd och tillräckligt ersattningsmanskap, utan också att i händelse af krig gifva denna här den ytterligare tillökning, som rikenas hjelpkållor tillåta och upprätthållandet af deras sjelfståndighet kråsver. Det tillkommer hvartdera rikets nationalrepresentation att bevilja de medel, som den anser nödiga till bärens underhåll, öfning och utrustning. 35. 1. Genom gomensam lag bestämmes, huru stor andel af folkmängden hvaridera rikets här minst bör utgöra, Till denna andel räknas icke sådana trupper, som omtalas i 32 mom. 2. 2. Angående styrkan af den sjökrigsmakt, hvartdera riket skall hålla, kan ock stistas gemensam lag. 8 Likaledes kunna i gemensam lag gilvas föreskrifter om åtal af törbrytelser, begångna under gemensam militär tjenstgöring, om rättegång och domstolar i dylika fall samt om delning af krigsbyte. För så vidt detta icke skett, kunna under krig de bestämmelser, som kunna befinnas vara oundgängligen nödiga i fråga om de i detta moment nämnda föremål tills vidare utfärdas af konungen. 4. Med hänsyn till stiftandet af de i denna paragraf omnämnda gemensamma lagar och deras sorbindande kraft gäller hvad som i 29 mom. 3 är sagdt. 5 36. När det med anledning af krig eller krigsfara blir nödigt, att någon del at krigsmakten utrustas, bör, så vidt alla berättigade afseenden tillåta det, hvartdera riket deltaga i rustningen i förhallande till sin folkmängd. 8 37. Godtgörelse för krigsomkostnader och dylika af krig föranleuda utgifter, som på grund af insångna traktater skola erläggas till främmande makt och icke innefatta ersättning för fördelar, som särskildt kommit det ena af de förenade rikena till godo, fördelas ellan dem begge i förbållande till deras folkmängd. För öfrigt bär hvartdera riket särskildt de utgifter och förluster, som krig eller krigsrustningar detsamma vållat. De i denna paragraf uppställda bestämmelser skola ej lägga hinder för, att konungen i förening med begge rikenas nationalrepresentationer i förekom mande fall träffar annan anordning. 38. I hvartdera riket är nationalrepresentationen pligtig att anvisa tvenne lämpliga summor såsom krigskreditiv för oförutsedda fall. Af dessa kreditiv kan konungen, när krig är att befara, lyfta och till förberedande rustningar använda det ena. Af det andra må intet lyfts, med mindre betydliga rustningar till afvärjande af fiendtligt anfall äro nödiga och begge rikenas nationalrepresentationer blifvit sammankallade.