Göteborgsposten – 2 oktober 1867, sida 1

mindre förbryllad deraf än en annan, med hvilken fräckhet, sedan hans första öfverraskning var besegrad, han drog fördel af den pinande oro, hrvari de sjelfva voro. Annette Aubrys sönderslitande skri och hennes åtbörd hade varit tillräckliga att upplysa honom, om något tvif vel varit möjligt, att samtalet vände sig kring honom. Han misstog sig emellertid i ett fall. — Ah! sade han med ett falskt och tvunget skratt, jag förstår ... — Hvad förstår ni, min herre? frågade med iskall värdighet fru de Saint-Valiez, ställande sig emellan den unga förstenade flickan och honom. — En mycket enkel sak och värdig en romanhjeltinna, den att mademoiselle har kommit att berätta fru de Saint-Valiez några serdeles onaturliga och förvrängda historier om hennes man. Men här med denna imponerande värdighet och energie, som tillhörde hennes karakter och som i moraliskt hänseende ställde henne så högt ötver sin ringa samhälisställning, tog Annette, afslående det försvar som baronessan gjorde med sin kropp, ett steg framåt, och med en röst hvari uttrycktes mera harm än oro, sade hon: — Ni bedrager er, min herre, jag har ej kommit hit för att anklaga någon, och då jag gaf den dygdigaste och mest beklagansvärda bland qvinnor förtroendet af mina egna olyckor, var jag ännu okunnig om edert namn ... — Ni? ... åh, det är djerft! ... — Det är er lakej, som har upplyst mig derom, då han anmälde er. Annars skulle jag ingalunda för tillfreds