Göteborgsposten – 2 oktober 1867, sida 1

—77—7—7—7—77 att vår redan från början hysta äsigt, att föreningsfördraget icke kan fuliständigt genomföras, om icke i detsamma upptages en unionsrepresentation, bestående af folkvalda ombud från båda rikena, vunnit ökad styrka under fortgången af det nu till ända bragta revisionsarbetet, under hvilket flera för de förenade rikena vigtiga frågor just på grund af saknaden af en sådan institution måst lemnas obesvarade eller åtminstone erhållit en mindre tillfredsställande lösning. Enligt vår uppfattning kan visserligen, så länge de förenade rikenas ömsesidiga bidrag till de gemensamma angelägenheterna hufvudsakligen beräknas och utredas efter folkmängden, denna icke heller utan åsidosättande af billighetens och det sanna likberättigandets fordringar lemnas ur sigte vid bestämmandet af det antal medlemmar, hvartdera af rikena skulle ha att tillsätta i en rasresentation, åt hvilken ofverläts befogenheten att bevilja dessa bidrag. Men förutom det att någon i de olika nationaliteterna grundad meningsskilnad i allmänhet icke kunde väntas ega rum i de frågor, hvilkas afgörande skulle tillhöra denna representation, hafva vi äfven föreställt oss, att tillochmed om en sådan meningsskilnad skulle inträffa en eller anvan gång, kunde det icke vara förenadt med synnerlig svårigbet att uppställa tillräckliga garantier emot att den folkrikare nationens vilja skulle göra sig gällande mot den andra nationens, genom dess representanter uttalade allmänna mening. Föreningens styrka ar emellertid först och främet beroende af den kärlek, hvarmed den omfattas af de förenade folken, och vi äro fullt förvissade om, att man likalitet från svensk som norsk sida önskar andra förändringar i det nuvarande förevingsfördraget, än sådana för hvilka välvilligt emottagande kan påräknas hos båda folken. D betänkligheter, som under föregående förhandlingar från norsk sida uppställts mot en unionsrepresentation och hvilka, enligt det vittnesbörd komitens norska medlemmars yttranden afgifva, äfven framgent göra sig gällande, hafva således för oss innehållit tillräckligt skäl att antaga, det framställandet af ett särskilt förslag, bygdt på grundsatsen af ett unionsparlament, skulle under närvarande förhållanden vara mindre väl betänkt. Om än i följd häraf resultatet af föreningsfördragets revision måste enligt vår åsigt komma att lemna mycket öfrigt att önska, tro vi likväl, att komitens arbete dersor icke varit öfverflödigt eller gagnlöst. Deremot hoppas vi, att de tillägg till och förändringar i den nuvarande riksaktens bestämmelser, som komitn vu tager sig friheten föreslå och genom hvilka den sökt gifva föreningsakten den utveckling och fullständighet, som den kan erhålla på den väg, som stått öppen för komitns samverkan, skola af båda de förenade folken erkännas såsom ett steg framåt i unionens sanna intresse, och att de genom undanrodjandet af förutvarande anledningar till missnöje eller meningsskilnader rörande föreningens omfång oeh innehåll skola komma att ytterligare befästa det ingångna brödraförbundet samt befästa en enig samverkan till unionens framtida utveckling. Öfversigten afslutas derpå med omnämnandet af de tider, då komitns sista möten höllos, under hvilka förslaget genomgick sin sista redaktion. Vi afhålla oss tillsvidare från kommentarier.