Göteborgsposten – 1 oktober 1867, sida 1

efter att hårdt sammanflätade hafva brottats en stund fann sig Goulard, som först miste andan, kullkastad under sin motståndares knä. Denne fattade honom vid strupen och kramade sin hand om hans hals. ij Goulard utstötte ett rytande, som man kunde hafva trott komma från en sårad tiger. — Du är mitt våld, mördare! ... yttrade hans motståndare. — Död och afgrund! ville bofven säga, men den jernhårda klämningen om hans hals hejdade orden, och endast oartikulerade stafvelser hördes. — Du skall dö! sade Leonard med sin stränga ton. Den fångne försökte ännu en gång att arbeta sig lös, han slingrade sig som en orm men andedrägten felades honom. Detta knä på hans bröst, denna hand på hans strupe qvarhöllo honom i hans förödmjukande och kritiska ställning. Endast sjelfbevarelsedriften återstod honom ännu. Han kände sig i en hatad fiendes våld och rosslade med förbittring, samlande sina sista krafter. — Nåd! ... — På ett vilkor, svarade Leonard i hans öra. — Hvad fordrar du? — Namnet på den man, med hvilken du var tillsammans natten till den 18 December. Denna dato och detta minne var det enda i verlden, som bibehöll förmågan att uppmjuka detta kreatur. — Ah, sade han, vet äfven du? ... — Namnet! ropade Leonard förökande tryckningen af sin hand.