Göteborgsposten – 1 oktober 1867, sida 1

och de frivilliga både ökas och befästas. För närvarande verkställes armåmanskapets målskjutning endast såsom en pligt utan all uppmuntran, skarpskyttarnes såsom ett nöje med uppmuntran. General Abelin har med ens blifvit populär hos och en stor favorit bland skarpskyttarne. Förhållandet var enahanda i början med general Reuterskjöld; men så vände sig bladet. Det vore önskligt om general Abelin ej kommer att dela den forres öde, sedan han (general Abelin) framlagt sin landtförsvarsplan, i hvilken den egentliga armåens bibehållande såsom stamtrupper lärer blifva föreslagen. Bland de nya valen till ledamöter i riksdagens första kammare äro tvenne, som ådraga sig särskild uppmärksamhet, nemligen general Hazelii och öfverstlöjtnant Leijonanckers. För den förre var det utan tvifvel i dubbelt afseende angenämt att blifva vald af två landsting. General Hazelius är ännu en så varm vän af det offentliga lifvet, har så länge, men hittills utan framgång, eftersträfvat att blifva representant, att man lätt kan föreställa sig hans belåtenhet att nu få uppträda på den parlamentariska arenan, der han ingalunda — jag är derom fullkomligt förvissad — skall räknas till de stilla i landet eller till de tystlåtna i kammaren. Han eger, oansedt sin ganska långt framskridna ålder, en ovanlig vivacit6, hans mångsidiga studier äro af stort värde, och hans inträde i första kammaren är äfven i det fall betydelsefullt, att han är den förste publicisten, den förste dagbladsskrifvaren, som der erhållit plats. Högeligen förvånad blef jag, icke deröfver att hr Leijonancker blef vald, ty han är en ganska kunskapsrik och dertill praktisk man, men deröfver att han mottog valet. Troligen finnas ytterst få, kanske ingen, som i högre grad än han ogillat representationsreformen och missaktat den nya riksdagsinstitutionen, hvilken han betraktat rent af såsom en styggelse. Att nu villigt och tacksamt inträda i ett sådant sällskap är till och med psykologiskt märkvärdigt. Jag förmodar emellertid, att det skall gå med he Leijonancker inom riksdagen, som det gick med den der småstadsborgaren, hvilken städse låg i fejd med magistraten och hvilken han alltid påstod gjorde sig skyldig till väld, våld och tyranni, — men slutligen, sjelf yorden rådman, snart högtidligt förklarade fu allmänheten slätt icke begrep huru rättrådig magistraten i alla fall var Den höga flygt som landstingen i början försökte sig med, har betydligt aftagit. De storslagna projekterna ha nästan alldeles upphört och de åtgärder som föreslås afse, som rätt och skäligt är, endast det område som hvarje landsting omfattar, och ibland alla dessa ifrågasatta åtgärder är det egentligen ganska få som till slut godkännas. Orsaken härtill torde helt enkelt vara den allmänt rådande öfvertygelsen om behöfligheten att spara; ty huru det än är, vid landstingen så väl som vid riksdagen, så åstadkommes intet Åframåtskridande utan genom det befordringsmedel som heter — penningar. I ett fall synes sparsamheten inom flera landsting ha kommit in på en betänklig afväg, nemligen beträffande folkundervisningsväsendet. Behofvet af väl ordnade folkskolor erkännas naturligtvis allmänt, men när det gäller att åstadkomma den såväl behöfliga kontrollen öfver skolundervisningen, tillsynen att kommunerna fullgöra sin pligt gentemot skolan, då är det slut med det varma intresset. Det är betydelsefullt, att just inom de län, der folkundervisningen är mest bristfällig, ha landstingen varit mest obenägna att öka folkskoleinspektörernas antal. Det är icke herremännen som ådagalagt denna afvoghet, utan allmogens egna målsmän, och vill man erfara huru den krassa egennyttan ter sig, så skall man läsa ledamoten af andra kammaren Erik Erssons yttrande i Gefleborgs läns landsting i fråga om en af landstinget aflönad folkskoleinspektör. Vill man se huru sparsamheten kan ötvergå till hjertlöshet, så får jag hänvisa till Stockholms läns landstings vägran af ett litet anslag från kurhusfonden för att dermed beko