Göteborgsposten – 30 september 1867, sida 2

—— — Leonard var orubblig och lugn, Goulard smålog beständigt med sitt trolösa och gäckande leende. Denna ömsesidiga undersökning varade mera än en minut. Hvar och en väntade anfallet ifrån den andre. Slutligen bestämde sig Goulard och lade handen på sin motståndares axel. Hans grymma småleende fick sin förklaring. Vare sig att han verligen hade en hand, hård och sträf som en rasp, eller snarare att han gjort den ännu skarpare genom att ingnida sig icke med sågspån utan med någon frätande blandning, ty hans beröring borttog huden, och ett blodigt märke aftecknade handen på hans motståndares axel. Ett starkt rop af afsky och fasa genomlopp den närvarande hopen. Ordningsmannen ville lägga sig emellan, men den unge mannen som med en ledig rörelse tillbakastött anfallet och undandragit sig denna cyclophand lugnade med en åtbörd åskådarne och gjorde tecken åt ordningsmannen att icke komma emellan för så litet. Goulard, som blifvit tillbakastött, utstötte en svordom och angrep ånyo. Det första utfallet blef lifligt; hvar och en af de stridande upplyfte ömsom den andra från marken, men båda kommo ned på fötterna och förbletvo stående. Kolossen med purpurfärgadt ansigte, och fradga kring läpparne fortfor att skrika, svära och hota. i Leonard förblef kall och lugn; hans vanliga blekhet hade endast lemnat rum åt en obestämd rodnad, och hans stora mörka ögon slungade blixtar.