Göteborgsposten – 30 september 1867, sida 2

kunna de likväl icke förneka, att oroligheter utbrutit i de flesta af Italiens städer med anledning af Garibaldis häktning. I Florens måste nationalgardet med vapenmakt undertrycka en demonstration. I Genua har en deputation hos prefekten begärt Garialdis frigifvande. På prefektens svar, attåhan skulle framlägga ansökningen inför ministåren, utebletvo ytterligare demonstrationer. I Milano föreföllo upprepade folkupplopp; den väpoade makten måste ingripa, folket gjorde motstånd. I Siena, Verona, Pistoja och Neapel ha upplopp egt rum. Enligt Pungolo har expeditionen fyra chefer, af hvilken en (hans namn uppgifves likväl icke) redan befinner sig i Rom och skall leda resningen, derstädes. I Frankrike börjar oppositionen redan föra ett mycket hättigt språk med anledning af ryktena om, att franska regeringen tillochmed skulle vara beredd att kasta sig i äfventyrligheten af ett krig med Italien för att upprätthålla påfvestolen. Opinion Rationale innehåller en fulminant artikel, i hvilken föres ett rent och omaskeradt språk härölver. Det heter i densamma bl. a. följande, hvars sanningar ej kunna jäfvas: Ett så allvarsamt beslut, genom hvilket Frankrikes framtid skulle i en oberäknelig grad engageras, skulle komma fullt formuleradt från Biarritz, der man äfvenledes uttänkte och beslöt expeditionen till Mexico; man har ej allenast icke rådgjort med den andra statsmakten, utan äfven icke ens fästat afseende vid opinionen; man vet icke, om ministrarne sjelfva kallats till öfverläggning derom, med ett ord, det skulle vara den exekutiva makten som, i fullheten af sitt oberoende ochi en nära nog absolut ensamhet, skulle ha adopterat en politik och fattat ett beslut af de mest ödesdigra följder ... En ny transk expedition till Rom är ett korståg, ett religionskrig. Och detta skulle kunna ske i nådens år 1867, under en Napoleons regering, en af revolutionen, af den allmänna omröstningen framgången suverän, som i spetsen för författningen inskrifvit 1789 års principer och i följd deraf ätven den fria religionsutöfningen! Drömma vi? Ha vi blifvit vansinniga? Lefva vi i Paris eller i Madrid? Är det den franska Revolutionens eller Inqvisitionens anda, som inspirerar 0s8? Äfven om detta uttalande i en ansedd tidniog icke förelåge, är det likväl visst, att en stor jäsning skulle uppstå i Frankrike, om regeringen beslöte sig för en ny expedition till Rom för päfvestolens upprätthållande. Vi hoppas derför, att, huru stort den bigotta kejsarinnan Eugenies inflytande än är, Napoleon III likväl skall afhålla sig från det förderfliga steget att söka med vapenmakt motsätta sig ett folks vilja i dettas eget land. De mexicanska händelserna borde stå varnande för det franska kabinettet. Näst dessa förhållanden mellan Italien och Frankrike äro uttalandena i adressdebatten inom nordtyska riksdagen, hvilka nu föreligga i utförliga referater, af särskild betydelse, i det de angifva en ganska förbittrad stämning mot Frankrike. Den förste talaren var adressutskottets ordförande, hr Planck, hvilken bl. a. yttrade: Enligt vår mening bör trontalet endast då besvaras med en adress, när frågor af mycket framstående betydelse föreligga. En sådan fråga är vårt förhållande till Sydtyskland. Den nuvarande situationen är ohållbar. Hvarken Nordeller Sydtyskland kan ensamt för sig allena ernå den utveckling, som bela det tyska folket åtrår: Nordoch Sydtyskland måste supplera hvarandra i politiskt hänseende. Om Sydtyskland f. n. är för svagt att bilda en verkligt sjelfständig stat, så skall äfven Nordtyskland komma att lida af samma sjukdom och skall alltid sväfva i fara för att se sin utveckling störd. Den politiska situationen är nu af den beskaffenhet, att riksdagen måste gifva de nationala känslorna ett starkt och bestämndt uttryck. Ändamålet med svarsadressen är således att uppfylla denaa pligt och äfvenledes att påskynda Nordoch Sydtysklands förening. Några rättsliga hinder kunna ej göras mot denna förening. Pragerfredens art. IV står i vågen för Tysklands fullstandiga enhet, Hvad som hittills skett, för att befrämja ett närmande mellan Nordoch Sydtyskland, asolutandet af militära allianslördrag och upprättandet af ett tullparlament förtjenar allt loford, men det är otillräckligt. Vi påstå tvärtom, att dessa enskilda steg göra öfvergångstillståndet alltmera odrägligt. Hela Europa sysselsätter sig f. n. med den tyska frågan, och öfverallt fruktar man, att den endast skall kunna lösas genom ett krig. Så länge vi icke kommit till -en lösning, skall denna krigsfruktan bestå, vi skola icke kunna andas fritt, och vårt borgerliga och politiska lif skall icke kunna glädja sig åt en sund utveckling. Ett slut måste göras på detta tillstånd (bravo), och jag tror, att en adress är ett steg i denna riktning. Vi uppfylla härmed en pligt ej blott emot oss sjelfva, utan äfven mot Sydtyskland och hela u landet. Då förbundskansleren i sitt sista cirkulär (af d. 7 Sept.) uttalat, att Tyskland hvarken kan eller vill tåla något slags inblandning, så är det äfven hög tid, au vi högt och öppet förklara, det vi äro redo till att understödja hvarje steg, som regeringen företager i denna riktning (bravo) ... I Frankrike fia. nas partier, hvilka betrakta vår utveckling med afundsjuka; deras lidelser äro starkare, än deras förnufi, och j veten, m. h., att Frankrikes inre förhållanden äro af den art, att der endast finnes valet mellan