Göteborgsposten – 30 september 1867, sida 2

underordnade vår berättelse, af de tilldragelser som egde rum, och efter hvilka han förblef segrare ända till det ögonblick, då den motståndare, som ensam hade någon vigt för honom, kom fram bakom teaterns ridå och nedgick på arenan. Gladiatorn skulle inlåta sig i strid med vilddjuret. Det är brukligt, lika mycket för att motverka effekten af oljan, hvarmed athleterna äro betäckta, som den af svetten som strömmar utför deras kroppar midt under de hi tiga brottningarne, att deras motståndare äfvensom de sjelfva tid efter annan gnida händerna i den sågspån, på hvilken de strida. Goulard, undersätsig, grof, med kort hals, muskulös som en oxe, visade sig med tänderna blottade genom ett vederstyggligt grin; det ena af hans ögon, det som den gröna apan hade träffat dagen förut, var blodsprängdt och till hälften igenslutet; det andra djupt under en tjock och rund båge kastade mordiska blickar. Publiken, som visserligen icke bestod af mycket ömtåliga själar, hade fattat en så liflig sympati för den unge kämpen, att den erfor en rysning vid åsynen af denne medtäflare, hvars tyngd och volym ensamt tycktes böra krossa honom. En bland militären vald ordningsman, som blifvit placerad midt framför de stridande, gat signal. De begge motständarne betraktade hvarandra först, gående omkring hvarandra, utan att upphöra att vända ansigtet åt hvarandra spejande, mätande och sökande hvarandras svaga sida.