Göteborgsposten – 30 september 1867, sida 2

större frihet eller krig. Den franska nationens intelligenta del afskyr visserligen kriget, och vi böra hoppas, att den franska regeringen delar denna isigt. Men ingen kan veta, åt hvilken sida vigtskålene tunga till sist kan luta, och just derför är det en pligt, som ålågges oss af vår nationala ära, att öppet och oför behållsams uttala, det vi äro fast beslutna att enorgiskt tillbakavisa hvarje inblandning i våra angelägenheter (bravol). Vi önska att lefva i fred med hvarje främmande nation, men vilja äfven värna om vår egen rätt och icke låta oss vilseledas af utlandets inflytande. Det nationala enhetsverkets fullbordande till hvad pris som helst, det är var vilja Gifligt bifall! Denna tankegång ligger till grund för vår adress, som jag härmed sorordar till antagaode. En annan deputerad, professor MÅgidi sade, att det var hög tid att uttala sig gentemot utlandet. Egidi framhöl till sist, att adressen äfven skulle vara ett svar till Frankrike, för att fästa fransmännens uppmärksamhet derpå, att de icke kunde vänta sig något särskilt honorar för att de i fjor varit åskådare vid det stora skådespelet. Om grannfolken vilja alliera sig emot oss och utmana oss till krig, är detta blott ett tecken till deras egen bankruttförklaring och kan ej hos oss injaga någon truktan. Det franska folket borde hålla så mycket på sin egen värdighet, tt det icke lät sig räknas bland de nationer, som låta andra arbeta för sig, under det de sjelfva låta sina naglar växa; skulle fransmännen verkligen hota oss, skola vi nog förstå att klippa dessa naglar. — Det är törvånande, huru man inom en parlamentarisk församling kan uttala sig så taktlöst mot en vänskaplig nation, hvars styresman upprepade gånger förklarat sig vilja treden. I anledning af en anmärkning från ett af framstegspartiets medlemmar om nödvändigheten af att arbeta på större frihet i Nordtyskland, emedan detta skulle vara bästa medlet att vinna Sydtyskland, genmälte Bismarck: Vi se i adressen ett uttalande från riksdagen gentemot Sydtyskland och utlandet om att regeringarne kunna lita på dess bistånd. Vi uppfatta emellertid icke adressen så, som om riksdagen ville drifva ossatill en snabbare handling, än sjelfva eaken kräfver. Vi för vår del tro, att en sådan tryckning icke behöfves och att den ej heller skulle kunna leda oss bort från den lugna öfverlaggningens väg. Men vi äro ufvon öfvertygade om, att när den tyska nationen i norr och söder vill enheten, så är ingen tysk regering eller statsman nog stark eller modig att vilja förhindra det (bifall). Det kan icke vara adreszens mening, att vilja lörmå 028 uppgifva vår reserverade hållning gentemot Sydstaterna. En sådan tryckning skulle snarare verka motsatsen! Prof. Höhnel kände sig förpligtigad att framdraga den nordslesvigska frågan, hvilken ej fioge behandlas som en bagatell, emedan den såsom en traditionel fråga var knuten vid nationens storhet. Om afträdelsen, sade han, blef det först plötsligen tal efter freden, på samma gång som furst Hohenlohes sändning egde rum och såsom ett pris för annexionen. Denna riksdags majoritet har i sin egenskap af preussisk den förpligtelsen att bevisa, att den till hvad pris som helst vill undvika förlusten af Nordslesvig. Hvilken rätt hatven i att behålla polska landsdelar i förbundet? Taaren erinrade om en högt uppsatt generals löften och om den satsen: Hvad som är vunnet för Preussen, är vunnet för Tyskand. Bismarcks svar känna vi, likasom adressdebattens utgång. Det är lätt att finna, det man i Tyskand numera knappast tänker på annat än de sydtyska staternas anslutning till Nordtyskland, om det också skulle föranleda till en kamp med Frankrike. Första verkliga steget, som nu kan väntas blifva taget i denna riktning, är att Baden går öfver. Detta torde ej heller komma att dröja länge. Hessen-Darmstadt kan ej dröja med att följa exemplet och Baiern och Wärtemberg skola äfvenledes taga ut steget, förr eller senare. Derom är man numera så fullt öfvertygad i Tyskland, att man blott drömmer om enhetsstundens inträftande. Sedan man nu kommit öfverens om att Pragerfreden bör tolkas så, att den ej lägger något hinder i vägen, och sedan man invaggat sig i den säkra äfvertygelsen att man är starkare än Frankrike, den enda makt som skulle kunna afböja det, så är det tydligt, att tyskarne bli mer och mer hänsynslösa. Detta ligger i deras natur... Vi kunna endast lyckönska Tysklands enhet, förutsatt att dermed äfven följer dess frihet och Preussens uppgående deri, men ej Tysklands i Preussen. Medan dessa förändringar hålla på att beredas i Europa, för hvars framtid de äro at en ödesdiger betydelse, draga.sig åskmolnen återigen tillsammans från de tvenne länderna på båda sidor om Atlanten, England och Amerika, hvilket senare obestridligen neurraliserar England från hvarje kraftigare ingripande i de europeiska händelserna. Nordamerikas fordringar i anledning af de ödelaggelser, som Sydstaternas kapare under det hörgerliga kriget anställde vå Unionens han