Göteborgsposten – 27 september 1867, sida 1

tryckningsoch eröfringskrigets väg. På många af hans oräkneliga krigiska expeditioner beledsagades han af den engelske konsuln lika troget, som på hans jagttåg, och denne visade sig, i olikhet med britiska diplomaters tillbakadragna hållning vid europeiska hof, så som kejsarens varmaste och verksammaste partiman. Då Plowden efter fem års -verk samhet blef ihjälslagen af en upprorisk höf, ding, tog Theodorus en förfärlig hämnd på mördarens hela stam; han lät nedslagta hundradetals män, qvinnor och barn. Kapten Cameron utnämndes etter någon tid till Plowdens efterföljare. Hans instruktioner lödo annorlunda, än dem hans föregångare emottagit, åtminstone att döma af dennes uppförande. Cameron skulle ej taga öppet parti utiglandets politiska intriger och tejder, men deremot bemöda sig om stridigheternas vänskapliga utjemnande. Tillsvidare erhöll han den tillsägelsen att hålla sig bekant med Abyssiniens politiska ställning och isynnerhet med de tilldragelser och utvecklingar, ur hvilka en förändring i besittningshafvandet kunde följa. Men icke-inblandningsteorien och neutraliten voro begrepp, hvilka ännu icke blitvit klara för den mörkt färgade despotens själ, huru förtrogen han än sökt göra sig med den i Europa tongifvande ledningen af den högre politiken. Kapten Cameron anlände till Gondar, och Theodorus emottog honom med stora hedersbetygelser, ej blott af aktning för Plowdens minne, utan äfven såsom bevis på det värde han satte på den engelska alliansen. Af denna allians trodde han sig kunna draga tördel emot den fiende, som han mest fruktade, emot Egypten. Egypten är ett spöke för den abyssiniske monarken; ett fälttåg mot Egypten är Theodorus lifs uppgift, hans monomani. Egyptierna upphetsa alla hans fiender, menar han, egyptierna intrigera emot honom i utlandet, egyptierna vilja bemäktiga sig hela Abyssinien. Till denna fruktan, som inger bonom förbittring mot den nordlige grannen, kommer äfven en annan hänsyn: kejsaren brinner at lystnad efter den kustremsa, som, stående under egyptiskt skyddsherreskap, skiljer det abyssiniska Jandet från Röda Hatvet. Det har städse varit Theodorus älsklingstanke att upprätta en förbindelse mellan sitt rike upp i ladet och hafvet. Han fann sig derför högligen gäckad, då han märkte, att Englands nya representant visade sig otillgänglig gentemot alla dylika planer. Bortskämd genom Plowdens varma vänskap, kunde herrskaren icke finna sig uti Camerons kallsinniga neutralitet och blef misstrogen mot alla europeer. Missionärer och resande erforo först despotens uppväxande groll; de ledo kränkningar och förföljelser. De etter europeiskt mönster påbörjade reformerna inställdes. Theodorus rufvade på hämnd mot Cameron, men vågade ännu icke utföra den. En skenbart ringa omständighet blef emellertid afgörande. Hösten 1862 sände kejsarev en egenhändig skrifvelse till drottningen af England, i hvilken han uppmanar henne att emottaga en af honom afsånd beskickning och på samma sätt tillskicka honom ett specielt vid hans hof accrediteradt sändebud, ty kapten Cameron var ju icke anställd som sändebud i Abyssien, utan blott såsom konsul i Maszowah. Detta bref gick i November från hufvudstaden Gondar, men uppnådde först i Februari London. Man tyckes knappast hafva läst det, utan med ringaktning lagt det till utrikesministeriets handlingar; depescher ingingo från London till kapten Cameron, men ett svar på det kejserliga brefvet uteblef. Det är intet tvifvel underkastadt och äfven mycket förklarligt, att denna vårdslöshet på ett betänkligt sätt stärkte den ogynnsamma omsvängningen i kejsarens sinnelag. Den föreföll honom som en på förhand öfverlagd skymf. I sådan stämning var han, då ledaren för den engelska missionstalten i Abyssinien, d:r Stern, korsade hans stig. Stern hade i England offentliggjort ett verk öfver Habesch, i hvilket han omnämnt kejsaren uti föga smickrande