Göteborgsposten – 27 september 1867, sida 1

tera dem fyller jag dem, och en full karl begär blott att få sätta sig. Leonard påminde sig sultaninnans råd; då han emellertid icke såg någonting farligt i detta, och då han genom talrika framgångar på gymnastiksalarne i de länder, han genomrest, kände måttet af sin styrka antog han förslaget, tilläggande dessutom, att han afstod från det i sista fallet af direktören föreslagna medlet. — Topp då! sade denne med ett uttryck, som ingaf honom liksom en ånger blandad med misstroende. Men han tog aldrig tillbaka ett gifvet ord och slog sin principal i handen. På morgonen dagen derefter såg man öfverallt i staden husen betäckta med afficher, tillkännagifvande tvekampen, med ett mycket förhöjdt inträdespris, men som berättigades af den unge athletens rykte. Denne fick samma morgon lust att inträda i baracken bredvid under en förevisning af det transatlantiska menageriet. I egenskap af artist och medbroder hade han fri entröe öfverallt. Han roade sig först uppriktigt åt fiskmenniskans upptåg att äta rå fisk och skrämma de enfaldiga genom att smälla med sina käftar, och tog sig sedan för att taga den stora gröna apan i närmare skärskådande, hvars olycka dagen förut ännu mer hade förökat dess ryktbarhet. Detta utomordentliga djur öfverlemnade sig åt alla sina luftsprång och kom slutligen för att göra sin tur bland publiken för att uppsamla äpplen och sockerbitar. Vår hjelte räckts honom en sådan likasom alla andra,