Göteborgsposten – 26 september 1867, sida 2

artilleri, många efterkommande till de 300 fabierna och en förtrupp af de tusende från Marsala, hvilka, om jag ej misstager mig, framkallat 100,000 unga män, hvilka nu endast frukta ett, nemligen att de måste till så stort antal dela sig emellan den evigt minucsvärda äran att ur Italien fördrifva de främmande legoknektarne och svartkonstnärerna. Hvad hjelpmedlen angår, har Italien alltid haft den olyckan att vara rikt, när det gällt underhällandet af främmande armfåer; bland dessa rika borgare saknas det för visso icke patrioter, hvilka skola till eder öfverbringa siva rika gåfvor. Framåt derför, romare, bryten edra bojor öfver edra förtryckares nacke! Hädanefter skall det vara italienare, som deltaga i eder ära. Eder Garibaldi. Fenestrella d. 10 Sept. 1867. Efter denna adress och Garibaldis svar derå, synas garibaldisterna först hafva egentligen börjat svärma in på det påfliga området, der de erhålla de bekanta röda skjortorna jemte vapen, hvilka förut ditsmugglats såsom köpmansvaror. Garibaldis son, Menotti, skall till en början ställa sig i spetsen för dem, tills Garibaldi sjelf anser stunden läglig att rusa fram, Alla försök som regeringen gjort genom andra, tillochmed genom Garibaldis egna vänner, att afråda honom från hans tillämnade törsök, hafva strandat. Generalen har besvarat dem med ett nytt och kraftigt tal, som han hållit i Arezo, sägande, att ÅItalien kan ej tillsluta sina öron för Roms rop om hjelp. På grund häraf och då allt antyder, att Garibaldi anser handlingens timme slå, anstränger sig italienska regeringen ifrigt om bevakandet at Kyrkostatens gräns. Nya trupper ditsändas, för att ytterligare förstärka den armå (ty det är en sådan), som regeringen redan har uppställt derstädes; men gränsens slingringar gör det nästan omöjligt att kunna ha ögonen tillräckligt öppna, så att insmuggling af folk och vapen det oaktadt fortgår. Den italienska regeringen har derjemte i landets officiela tidnivg uttalat följande varning: Regeringen har hittills uppmärksamt följt den stora rörelse, som under Roms ärofulla namn traktar efter att rycka landet med sig och att kränka de internationala öfverenskommelser, som äro belgade genom parlamentets omröstning och nationens ära. Ministeren beklagar den skada, som upphetgningen tillfogar statens lugn, den allmänna krediten och de finansiela sträfvandena, af hvilka allas lycka och välgång bero. Ministeren, som städse aktat alla medborgares rättigheter, känner i detta ögonblick, då man vill öfvergå från hotelser till handlingar, sin pligt, att bevara det allmänna förtroendet och lagens myndighet okränkta, och trogen de förklaringar, som ministeren gifvit parlamentet och emottagit af detta, vill den uppfylla sin pligt. I den fria staten får ingen borgare ställa sig öfver lagen, träda i de stora statsmakternas ställe, störa Italiens mödosamma organisationsarbete samt störta det i de brydsammaste förvecklingar. Ministeren litar på italienarnes klokhet och fosterlandskärlek. Men skulle någon förgå sig emot sin undersåtliga trohet, angripa fördragen och kränka gränsen, hvarifrån vår ära och vårt ord måste afhålla oss, då skall ministören icke tillstädja det, utan låta dem, som handla i strid deremot, bära ansvaret för sina handlingar. Detta är ett kraftigt uttalande, men har likväl icke hejdat rörelsen. Regeringen har derför börjat vidtaga talrika arresteringar, hvarvid papper påträffats, hvilka bekrättat tron på ett snart utbrott at en insurrektion i Kyrkostaten. Vapen och ammunition ha äfven tagits i beslag. I anledning at detta hotande oväder råder stor oro i Rom. Den päfliga regeringen synes befara en resning och drager derför sina trupper tillsammans till den eviga staden, nvilken hon synes besluten att med all makt törsvara. Det påpekades redan för längesedan i en korrespondens till Times, att snart efter det påfliga trupperna lemna de påfliga besittningarne, för att koncentrera sig i Rom, skola innevånarne resa sig och rösta för en anslutning till konungariket — hvad då? Skall italienska regeringan kunna tillbakavisa ett sådant votum? Skall Frankrike ens kunna motsätta sig det? Och om påtryckningen omkring Rom blir så stark, att innevånarne i den eviga staden slutligen resa sig samt sätta påfvestolen i fara, skall man icke då vara nödsakad att låta de italienska trupperna komma till skydd? Påtvedömets verldsliga makt befinner sig sannolikt nu nära sitt slut, om icke någon oförutsedd tillfällighet inträffar. (Sedan detta nedskrifvits erfara vi af telegram, att Garibaldi blifvit gripen och arresterad det ögonblick han skulle gå öfver romerska gränsen. Kanske skall rörelsen härigenom lida betydligt afbräck.) Frankrikes kamrar skola sammanträ