Göteborgsposten – 25 september 1867, sida 2

afundas. Men skilnaden mellan routine i konsten och sull konstnärlighet är betydlig; och med all aktning för hr Åhmans ovanliga egenskaper i det förra hänseendet, måste vi dock, sanningen likmätigt, anmäla ej alldeles sällsynta synder mot sjeltva konstnärligheten. Men allting är relativt här i verlden, lyder en gammal sats, hvilken kritikern ofta måste tillämpa just i afseende på teatern — och sedt ur det relativas synpunkt, bar hr Åhmans framställning af Kung Lear varit en ganska aktningsvärd företeelse, ehuru denne skådespelares svaga mimiska förmåga i en så skiftande roll med dess vexlande själsrörelser och våldsamma affekter ländt honom till ej ringa mehn. Allt detta oaktadt, hafva vi med intresse följt hr Å:s framställning, hvilken blott behöft ett mera poetiskt skimmer, för att bli ganska tilldragande. Nu saknades poesien väl mycket, hvarigenom Lear också mera verkade nedtryckande, förfärande, än han förmådde tillvinna sig det medlidande han borde framkalla. Deremot återgats gamle Glosters roll på ett fullt värdigt sätt af hr Lichtenberg, hvilken här ådagalade ett ovedersägligt framsteg. Detta parti spelades med det lagom?, som man aldrig kan prisa nog hos den yngre skådespelaren, och hr L. visste att i sin framställning, efter det han förlorat sina ögons ljus, lägga en sådan innerlighet och ett så djupt lidande, att karakteren framträdde i sin rätta belysning. Den blyga, nästan eteriska Cordelia återgass tyvärr matt af m:ll Wiberg, som ej: gaf densamma det behöriga uttrycket, fastän Cordelias ljutva företeelse väl behöfves i denna passionernas öken. Ätven mill Hartman förmådde ej knyta något intresse vid sitt ätergitvande af Regan, hvaremot fru Raa med en kraft, som vi beundra, och en skärpa, som förvånar oas, framställde Goneril, med hennes svarta, af alla onda böjelser bemängda karakter. Hr Ahlström har, såsom Edgar, ej vunnit några konstens riddarsporrar. Såsom föregifven vansinnig, var han en ny upplaga af Hamlet — men hvilken skilnad mellan den tokige Thomas och Hamlet i detta fall! Hr Pousette hade fått narrens roll sig beskärd. Denna är i detta stycke särdeles tacksam; att hr P. icke höll den uppe i gunsten, kan tillskrifvas densammas ringa öfverensstämmelse med hans konstnärsindividualitet. — Öfriga roller ha utförts jemnt, hvilket särskilt må gälla om Kent, återgitven af hr A. Åhman.