Göteborgsposten – 25 september 1867, sida 2

— Och du gick icke emellan? frågade Leonard, glömmande i sin harm sin ed att icke afbryta berättelsen. — På min ära, nej, svarade konstmakaren cyniskt, jag har icke för vana att blanda mig i hvad som icke angår mig; och för öfrigt, hvartill skulle det tjenat att för en för mig okänd qvinna blanda mig i detta slagsmål! .. Hvar och en har sina principer. Hvar var jag? ... Ah! vid striden. Det inträffade hvad man hade anledning förmoda, mannen i kappan blef herre öfver barnet, under det modern ännu försvarade sig mot hans medbrottsling. Den stackars flickan! Hon hade gjort bättre i att öfvergifva ett förloradt parti, ty hon hade att göra med en rå bof skall jag säga ... han sparade icke och, hänförd af ett blindt raseri, gaf han henne ett slag, så att hon föll, upphäfvande ett gonomborrande skri, sådant jag aldrig hört det. Derefter låg hon utan rörelse på vägen. Då närmade han sig till den, som höll barnet, och sade till honom: — Jag tror att hon har fått sin räkning! ... Jag hade för tung näfve! Och de begåfvo sig bort, tagande den väg, der jag höll mig på utkik. Vid min åsyn blefvo de slagna af öfverraskning. — Du har sett allt? frågade mig mannen i kappan. — Allt, svarade jag; men frukta ingenting, konstmakaren är tystlåten af naturen ... — Och af intresse tillade mannen, smygande i min hand en portemonnaie.