Göteborgsposten – 24 september 1867, sida 1

sina goda vänner, Touravin, hvilken också är känd af oss under nemnet Perizel, och som hade fått det infallet att slå sig på kommersen. — Vill ni svara, för tusan? fortsatte han, hvad är det ni vill? — En audiens hos hans höghet Rosenknoppen, svarade i skämtande ton mannen i mössan. Och som den sednare tillika med sin följeslagare befann sig i ljusskenet, betraktade den andre dem med sin lömska blick och sado litet mildare. — Ah, det är du Vincent; det är bra. Nå väl! om ni har något att säga mig så säg det. — Du känner icke min kamrat? frågade Vincent. — Jag? Jag känner aldrig andrå menniskor än dem som vilja att jag skall känna dem. — Du har således aldrig sett honom? — Aldrig! svarade den andre ogeneradt; vidare! — Han vill anförtro dig en affär. — Om den är god antager jag den. — Hundra francs genast, hundra francs underhand, hundra efteråt. Den afskyvärde banditen hade satt sig på sin usla bädd, och hans svarta och runda öga observerade under ett par buskiga ögonbryn hans gästers minsta rörelser. Han upphäfde ett slags föraktfull hvissling, sträckte ut sig raklång och sade: — God natt, mina gossar, det är midnatt. — Huru mycket fordrar du då? frågade mannen med den gråa hatten.