Göteborgsposten – 23 september 1867, sida 2

Från Utlandet. Mazzini bevistade icke fredskongressen i Gendve, men tillsände densamma en skrifvelse, innehållande flera tänkvärda satser. Vi återgifva ur denna skritvelse följande: Jag misskänner icke edra afsigter. Men j måsten framför allt åvägabrivga allon afväpning och derpå ersätta de stående armberna med det beväpnade folket; Schweiz erbjuder eder exemplet af denna militära organisation. Tänken j lyckss utan rovolutionen? De stående arm6erna äro nu de existerande regeringarnes enda skyddsvakt; tron j er kunna förmå regeringarne till sjelfmord? Och om j skullen lyckas att uti några stater, der den fritt uttalade allmänna meningen i längden gäller öfver makten, fredligt uppnå detta stora mål, skullen j icke lemna dessa stater i de stora despotiska staters våld, hvilka skulle förbli beväpnade och i hvilka tystnadens lag beröfvar er hvarje medel till handling? J hafven behof af en allmän, samtida afväpning. Detta verk kan ej åstadkommas annorlunda än genom en kongress af nationerna, hållen af fritt och lojalt utvalda delegerade, hvilkas beslut ratificeras af deras valmän. Kunnen j uppnå detta utan revolution, utan krig? Jag har studerat det fredspartis verksamhet, som arbetar inom en krets utanfor makten, i England. Den fredliga Manchesterskolan, Cobdens occ Brights rkola. har i England ett öfvervägande inflytande på grund af de vigtiga tjeuster. som den gjort landet uti den ekonomiska frågan. Hvilka ha resuttaterna deraf varit? England hade ett program, som visserligen ofta brutits, men hvilket likväl gaf folken uppmuntran och ett moraliskt stöd; detta programs formel löd sålunda: Religios, borgerlig och ekonomisk frihet för hela verlden1 Detta program har fredsskolan ersatt med en non-interventionspolitik, hvilken ej antagits af de despotiska regeringarne och derför förlorat hvarje karakter af princip, för att endast bli uttrycket för ett faktum, en lokal afsägelse, och man har, genom att tillkännagifva sitt beslut om att icke träda emellan för det goda, uppmuntrat despoten att intervenera för det onda. Denna skola har förslappat, vanartat den moraliska, den menskliga känslan, en känsla af ömsesidigt ansvar som borde lörena alla Guds barn under ett enda bansr, den gemensamma sorbättringens; hon har i själarne utvecklat den egoism, som säger: Hvar och en må tänka på sig sjelf och sin fördel. I våra dagar saknas själens kraft, öfvertygelsens styrka, öfverensstämmelse mellan tanke och bandling, det sunda hatet till det onda. Vi sakna tron, att lifvet är en uppoffring och en strid, att vi äro alla, folk och individer, solidariska! i de stora och ädla sakerha; att detta gemensamma band bör stärkas genom handlingar och att handlingarne böra stå i proporlion till hindren, att de moraliska hindren böra bekampas af de moraliska krafterna; men att de materiela hindren endast kunna besegras af materiela krafter; att det råder, ej frod, utan ett långvarigt och hemligt krig öfverallt, hvarest tyranniet, orättvisan och godtycket herrska: att för hvarje år detta dolda och fega krig påskyndar de folks korruption, som bragts dithän; att derför tiden är dyrbar, pligten trängande; kriget oftast oundvikligt och beligt. Det mål, som pligten visar oss i en verld, som ar öfverlemnad åt förtrycket, den moraliska avarkien, privilegiernas korruption och den individusla nycken, åt den råa styrka som uppebäller henne — detta mål är den moraliska lagens triumf, undertryekandet af allt hvad som uppreser sig emot densamma, Europas omorganisering, de tria, jemnlika, förenade nationervas suveränitet, allas understödjande af den förtryckte, af den lidande; allas upplysning, oberoende, beväpning. Målet är Polens återupprättande, den tyska enhetens, den italienska enhetens, den helleniska enhetens fullbordande, det österrikiska kejsardömets ersättande med ett statsförbund vid Donau, ett orientaliskt Schweiz i stället för det turkiska kejsardömet i Orienten, en skandinavisk union, en iberisk union, frihet för Frankrike, med ett ord, målet är Europas Förenta Stater, en permanent internationel kongress, hvilken står öfver alla makterna. Målet är — hvarför dölja det! — ett sista stort och helsosamt korståg, ett Marathons-slag till Europas förmån, för framåtskridandets grandsats seger ölver stillaståendets princip. Sådant är målet: döljen det ej, maskeren det icke; hafven eder tros mod, ingifven de inslumrade folken denna tro och detta ord. Ombilden eder kongress: må den bli en kongress för pligtene, frihetens, ascciationens män; må den öfver hela Europa utsträcka den allmänna republikanska alliansen. Den korta tid, som återstår mig att lefva, skall egnas åt utvecklingen af edert verk. Här finna vi åter den europeiska demokratiens lösen uttalad: en europeisk kongress, bildad af delegerade från folken, hvilkas beslut de enskilda makterna måste underkasta sig. Skulle häri ligga nyckeln till den port, bakom hvilken framtiden med dess utsigter hållas inneslutna? Den årliga statistiken öfver Irland har nu nyligen sett dagen och visar tyvärr, att öns belägenhet ej förbättrats. Det är naturligtvis jordbruket, som lidit mest. År 1866 hade Irland 5,520,568 acres öppen jord; det har i år endast 5,458,945. Kreaturens antal har äfven minskats. Nästan alla sädesslagen, grönsakerna och tillochmed potatisen, som mer: ändels brukar uppnå nästan lika afkastning, hafva blifvit försummade. Times och alla de, som påstått att ingenting kan göras för Irland, ha brukat säga, att ön är ötverbefolkad, och att det icke finnes tillräckliga hjelpkällor för en så talrik och nästan uteslutande jordbruksidkande befolkning. Hvad skola de nu ha att förebära, då jorbruket minskas i samma mån som betolkningen? Totalvärdet å hästarne och kreaturen uppskattas till 35,095,224 p. sterl., hvilket gör i jemförelse med 1866 en minskning af 114,491 und