Göteborgsposten – 23 september 1867, sida 2

— Allt detta säger mig icke, hvar han är, mamma Canet. — Han är i skomagasinet; så, är du nöjd nu? — Tack, värdinna; god natt! — Gå för fan med din makaronör och ditt sällskap! — Hvilken älskvärd karakter! sade mannen, i det han gapskrattande tillslöt dörren. — Hvart skickar hon oss då? frågade hans söljeslagare som icke delade denna munterhet. — Var lugn, min herre det är icke långt. De fortsatte den mörka gången till ända, gingo öfver en liten gård, och mannen i mössan upplyfte klinkan till en halft maskäten dörr, hvars tröskel låg lägre än marken. — Akta dig, sade han i det han gick först, här äro några trappsteg. Det var verkligen tre eller fyra, som gjorde den skrubb, hvari de befunno sig, till ett slags källare, erhållande under dagen litet ljus genom ett hvälfdt fönster, nästan i jemnhöjd med gårdens stenläggning. Detta fönster behöfde icke öppnas för att insläppa luft, ty af sex rutor, som det skulle hafva, återstodo endast två, de beggo öfversta. Må man tillåta oss att ännu med några ord söka beskrifva detta hål, eller snarare den föga kända industri, hvartill det användes. Saken är temligen egendomlig i sig sjelf, och vår titel förpligtar oss dertill, ty det är lika väl de materiella som de moraliska nattsidorna af den stora staden, som vi förbundit oss att skildra. Detta svarta och osunda hål, hvars väggar betäcktes