Göteborgsposten – 20 september 1867, sida 1

XV. Qvarteret Mouffetard. Detta Paris, som man sedan århundraden med ofantliga ansträngningar sträfvar att försköna och göra sundare, och som strängt taget skulle kunna erbjuda för en yttig betraktares blickar, försedd med en skicklig cirerone, endast präktiga vägar, lysande monumenter, sträckor af byggnader och palatser af marmor och guld å ena sidan, döljer likväl ännu bakom sin stolta och prunkande yta många trånga och mörka gator, många stinkande återvändsgränder, många osunda hålor, der det fysiska förderfvet och den moraliska förnedringen frodas i kapp. Ett gammalt ordspråk säger: Paris har icke blifvit byggt på en dag! Nej, i sanning, men det skulle ännu mindre kunna rensas på en dag. Låtom oss, om ni behagar, efter att hafva lemnat Pantheonplatsens stolta byggnader och passerat den nyrestaurerade Saint-Etienne kyrkan utföre mot gatan FossösSaint-Victor. Ah! ni stannar redan förvånad och plågsamt angripen. Detta är ingenting, följ med blott; husen närma sig hvarandra luften tjocknar allt efter som vi gå framåt, stenläggningen blir smutsbetäckt och hal, hvarken vattning eller sopning behöfver den i dessa töckniga trakter det är täcke af svart dy, som i dessa folkrika qvarter, företrädesvis utgör hvad man kallar Parisersmutsen. Den är, påstå ekonomister och trädgårdsmästare, ett