Göteborgsposten – 20 september 1867, sida 1

2: — —— — : hr Carleson, som eger betydlig enskild förmögenhet, helt enkelt tager afsked från hofrätten, då frih. De Geer också kan ingå der såsom president. Ni har troligen redan underrättats derom, att grefve Robert De la Gardie förordvats till landshöfding i Linköpings län. Östgötarne skola sannolikt dermoda vlifva rätt belåtna. Grefve De la Gardie är en ganska kunskapsrik man, human, men allvarlig, ekonomiskt oberoende och särdeles intresserad för de kommunala angelägenheterna. I andra kammaren, der han är ledamot, gjorde han sig högaktad för sin redbarhet. Sannolikt blir hans nästa steg på embetsmannabanan landshöfdingestolen i Malmöhuslän. Man har trott att han dertill varit designerad redan för någon tid sedan, oaktadt grefve Arv. Posse aspirerade denna plats. Grefve Posse besitter möjligen mera popularitet i länet; men grefve De la Gardie åtnjuter deremot större anseende både för kunskaper och karakterssasthet. Statens och hvarje enskilds välgörenhet kommer i år att tagas i anspråk mera än på många år tillförne, om den hotande hungersnöden i Norrland skall kunna afvärjas. Det ligger något förfärande i den tanken, att många tusen menniskor hotas af hungerns qval. Det kan icke nekas, att befolkningen i de norrländska länen nu får dyrt plikta för det slöseri, hvartill den under den goda tiden gjort sig skyldig. Staten har under många år uppoffrat ofantliga summor till beredande af arbetsförtjenst inom dessa län. Enskilda personer hatva äfven nedlagt stora kapitaler der, och allmogen har under den goda tiden beredt sig fabulösa inkomster, som dock alls icke tillvaratagits. Det aldra bedröfligaste är, att under det befolkningen tillvuxit och konsumtionen af lefnadsmedel följaktligen ökats, har denna befolkning alls icke bemödat sig att sjelf öka produktionen af lefnadsmedel. Jordbruket har försummats, och ladugårdsskötseln, som i Norrland är den naturligaste näringsgrenen, har blifvit tillbakasatt. Det har ojemförligt bättre lönat sig att genom skogsafverkning vinna utkomst, och åkerbrukets vanskötsel har i ganska väsendtlig mån bidragit till de svåra missväxterna. Istället för att odla råg, hvilken mognar innan de starka nattfrosterna infalla, föredrages kornet, men detta utsås för sent, emedan åkvrn ej är tillräckligt, ofta alls icke, afdikad. Rågsädet är långt ifrån så ömtåligt som kornet, och det förra går lika så väl till i Norrland, som under samma breddgrad i Finland. Men norrlänningarne äro föga benägna för rågodlingen och betrakta rågmjölet såsom ett födoämne, hvilket endast i nödfall kaa anlitas. För sina misstag få nu norrlänningarne hårdt böta. Det är otvifvelaktigt att de äfven nu erhålla rikliga understöd, ty det är alldeles förvånande huru gifmilda svenskarne äro, äfven de som sjelfva tryckas af ekonomiskt bekymmer. Men det är icke minst bekymmersamt huru dessa tusentals gåfvotagare skola, sedan den svåraste nöden är öfverstånden, kunna förmås blifva idoga och sparsamma, och frångå den föreställningen att de allt framgent äro lika berättigade till understöd som fallet nu är. Äfven från ett annat håll och mera aflägset — från S:t Barthelemy — har en sorgepost ankommit om svåra förödelser. Den förfärliga orkan, som bringat den arma kolonien i ytterligare betryck, skall möjligen föra oss till besinning huru styfmoderligt ön behandlats af moderlandet. Vid många riksdagar har det hört till god ton och räknats som en förtjenst, ätven af dem som seglat under liberal flagga, att hånfullt yttra sig om den lilla kolonien, derföre att den är fattig, och att påyrka öns törsäljning till den högstbjudande. Ingen af dessa storpratare har velat inse att deri ligger helt enkelt — menniskohandel. Man har icke hört någon enda representant ifrågasätta såsom en möjlighet, att folket på S:t Barthelemy kan eller bör understödjas; man har gitvit sin menniskokärlek en annan riktning och sagt: skänk bort skräpet, detta allt till vedergällning för Barthe