Göteborgsposten – 19 september 1867, sida 2

upprepade nu till en början, att hon på Thorsdagaförmiddagen, då hon efter ett besök bos m:ll Laurell på hemvägen kl. 10 f. m. passerat Johannis kyrkogård, hittat ett knyte liggande mellan klockstapeln och kyrkogårdsmuren, hvari dessa kläder legat. På kyrkogården och i det upphittade knytets närhet hade trenne personer befunnit sig, hvilka sett Larsson upptaga knytet och bära bort det, utan att yttra något. Denna otroliga historia, som hon uppdukade, röjde synbarligen, att hennes sinne, själsnärvaro och vaksamhet genom vistandet i fängelset blifvit slappad. Hon ansattes nu med trågor, då bon blef allt oredigare i sina svar, samt började tala om, att hon förmärkt ifrågavarande personer syssla invid kyrkomuren, liksom de derstädes sökt någonting som de gömt. Det hittade knytet påstod hon sig hafva om Thorsdagsaftonen gitvit åt Friberg (den guldsmedsgesäll, med hvilken hon sammanbodde) och skulle denne dermed begifvit sig till en med Fribergs syster gift pantlånare vid namn Wahlberg, för att pantsätta de hittade persedlarne. Angående denna uppgift hördes Wahlberg och Friberg, hvilka voro tillstädes, men båda nekade bestämdt och påstodo att Margareta Larssons berättelse var en dikt, hvarpå de liksom öfriga inkallade och hörda personer fingo aflägsna sig och begifva sig hem. Forhöret med Margareta Larsson fortsattes, och nu ytterligare ansatt med frågor och oupphörligt beträdd med tvetalan i sina föregående uppgifter, vacklade hennes härdnackenhet allt mer och mer. Hon uppgaf slutligen, till sin här ofvan nämnda berättelse, att hon, hvars nyfikenhet blifvit väckt af de förrbemälde personernas sökande i kyrkogårdsmuren, senare, då dessa personer gått sin väg, begifvit sig till stället samt då i muren mellan stenarne observerat, att silfver bhfvit gömdt derstädes. Detta omtalade hon för Friberg, och på Thorsdagsqvällen, sedan det blifvit mörkt, hade båda två undersökt kyrkogårdsmuren, der de anträffat några silfverskedar. Till en början kunde hon icke förmås uppgifva huru detta ar henne och Friberg tagna. silfver användts; men slutligen berättade hon, att Friberg tagit detsamma och sent på Thorsdagsqvällen dermed begisvit sig till sin svåger Wahlberg. Härmed var brottet rojdt. Tiden var långt framskriden på natten, men poliskommissarien Cederborg begaf sig genast, åtföljd af ett par konstaplar af detektiva polisen, till makarne Wahlbergs hem, medan en poliskonstapel beordrades att föra Friberg till poliskammaren. Förhör hölls af kommissarien Cederborg med makarne Wablberg i deras bostad, och dessa vidgingo, att Friberg på Thorsdagsqvällen kommit hem till dem, medförande tre matskedar af silfver, 6 desertskedar och 4 silfverskedar samt en silfvergaffel, hvilka saker han uppgaf hustrun ha hittat och sagt sig till en början ämna lysa upp i kyrkan, men derifrän afstätt. Makarne Wahlberg ville till pantsättning ej mottaga effekterna, men på Fribergs begäran fingo de ligga qvar der öfver natten. Älfaljd af makarne Wahlberg återvände poliskommissarien Cederborg härefter till poliskammaren, dit Friberg under tiden blifvit hemtad, och denne nödgades nu, då han icke längre såg någon möjlighet att förneka sanningen, sedan han blifvit konfronterad med sin svåger och systern, vidgå att han sökt pantsätta silfret hos Wahlberg. Han påstod sig hafva fått detsamma af Margareta Larsson, som sagt att hon hittat det. På Fredagsmorgonen hade Friberg hemtat silfverpjeserna hos Wah bergs och sedan grält ned dem på en plats vid lanutbruksakademiens experimentalfält. Dit begaf sig härefter kl. 3 på natten poliskommissarien Cederborg, åtföljd af Friberg, som nödgades anvisa stället. Man gräfde, och silfret påträffades ganska riktigt. Det oaktadt nekade Friberg att ha någon kännedom om det begångna mordet, oaktadt det anträffade silfret genast igenkändes hafva tillhört den mördade. Margareta Larsson, som såg den ena upptäckten följa på den andra med otrolig snabbhet och nu fann sig till alla delar öfverbevisad, måste för en stund afföras till cellen, der hon neddignade af tröithet och samvetsqval. Hon lemnades för en stund åt sig sjelf. Då polismästaren åter inträdde i cellen, mötte hon honom med framsträckta händer i en djupt uppskakad sinnesförfsattuing och förklarade, utt hon ville erkänna sitt gräsliga brott. Hon infördes i polismästarens enskilda rum, der ingen mer än protokollföraren till en början befann sig, och här bekände hon under djup rörelse det brott, hvars upprörande detaljer vi nedanför afslöja. Hon uppgaf att mordet blifvit begånget i samråd med Friberg, som styrkt henne härtill, i den förmodan att Laurell vore rik och att de genom mordet skulle kunna sätta sig i besittning af penningar. Till mordvapen hade Friberg lemnat henne en afbruten, omkring 3 tum lång, trekantig fil, hvarå han slipat en skarp spets, så att mordvapnet liknade en kort dolk med en träknapp till handtag. På Onsdagen hade Margareta Larsson gått till huset, der Laurell boide, försedd med detta mordvapen, men bållits tillbaka af samvetsoro, så att hon ej kunnat förmå sig att söka Laurell, för att fullborda dådet. Friberg hade på Onsdagsmorgonen gått till Drottningholm och vistats der hela dagen, för att afleda all misstanke från sig. Styrkt i sina mörka törehafvanden af Friberg hade Margareta Larsson påföljande Thorsdags morgon straxt efter kl. 8 begifvit sig till Laurells bostad och ringt på. M.:ll Laurell hade öppnat, och hon och Larsson hade derefter passerat genom rummen, dervid Laurell vånligt samtalat med Larsson samt visat henne sitt linneskåp och silfvor. Larsson hade föregifvit, att hon kom för att af Laurell mottaga gamla kläder till försäljning. Utkomna i köket gick Laurell in i den dervarande skrubben, och detta ögonblick begagnade mörderskan för att gifva henne första hugget. Framtagande det dolda mordvapnet, högg hon till Laurell. Enligt den instruktion, Larsson påstod sig på förband ha erbällit af Friberg, skulle hon måtta hugget åt tinningen, mellan pannbenet och örat, Åemedan det var skört. Hugget förfelades emellertid och träffade i stället kindknotan. Kors i Jesu namn! Hvad gör du, qvinna!4 hade mamsell Laurell dervid utropat, och nu hade Larsson med den tillspetsade, trekantiga filen, under ett anfall af tigerlik grymhet, gifvit henne hugg på hugg i ansigtet. Den olyckliga angripna sökte värja sig. Larsson hade tappat mordvapnet på golfvet, och derpå tillgripit den knif, som biifvit anträffad i Laurells kläder vid obduktionen. Den olyckliga angripna hade dock så mycken styrka, att hon slet knifven ur mör