Göteborgsposten – 18 september 1867, sida 1

Efter åtskilliga gissningar börjado han småle, melankoliskt. — Jag är tokig! mumlade han. IIvarföro skall jag onödigtvis lägga mig i andra affärer, då jag icke ens kan upplysa och utreda mina egna! ... Ah! lika mycket, detta barn har varit godhjertadt emot mig; om det hvilar en olycka öfver henne, ty af denne elake man kan man vänta sig allt, skall jag för hennes tjenst uppbjuda all tillgifvenhet och mod som för min egen systers beskydd och hämnd. Om hans tankar för Amelie voro sådane, hvad skulle han då hafva gjort, om han hade anat de faror, för hvilka hon skyddat honom, genom de bekännelser hans yrsel aflockade honom. Tvingad af angelägna göromål, skyndade han sig att uppnå sin bostad, drifven af sväfvande farhågor, som korsade sig, allt efter som han skred framåt. Då han gick förbi Brunos butik, låssmeden, som hade lånat honom sin hjelp för de inre inredningarne af hans boning, underrättade han sig om denne hade något nytt att omtala. Denna enda åtgärd afslöjade för honom hos en viss person en ängslan, som var lika betydelsesom hemlighetsfull. Låssmeden visste ingenting utan det att Blairzot åter hade synts i qvarteret, och att han, missbrukande sin hustrus svaghet och godhet, jemte den gamle Antoine Blairzot, hans fader, hade tillbragt nyligen flere dagar i hen