Göteborgsposten – 14 september 1867, sida 2

Från Utlandet. De senaste händelserna i Tyskland gifva vid handen, att Tysklands enhet är genomförd till gagnet, om än icke till namnet. Badens landtdag öppnades häromdagen af storhertigen, som vid detta tillfälle uttalade sin glädje öfver det anfallsoch försvarsförbund, som afslutats emellan Preussen och sydtyska sta terna, derför att det förpligtigade dem alla till gemensamt motstånd mot etf angrepp på tysk grund och till att i krig ställa trupperna under konungens af Preussens bepröfvade ledning; men han tillade dessutom, att han och hans folk gerna ville bringa de offer, som voro af nöden, på det Baden skulle kunna utvidga de redan gjorda aftalen och inträda i sjelfva det nordtyska förbundet, emedan de skulle bli rikligen ersatta genom det fulla deltagandet i det nationala lifvet. Genom detta uttalande har storhertigen ytterligare etadfästat sitt intresse för det tyska enhetssträfvandet, och hvarje försök att vända honom derifrån skall säkerligen bli fruktlöst. Äfven de andra sydtyska furstarne hafva i handling visat, att de böja sig för samma tanke, vare sig godvilligt eller tvungna af förhållandena och folkets stämning. Konungen af Wirtemberg brådskar med att ombilda sin här efter preussiskt mönster, och konungen at Baiern har stadfästat det nya tullföreningsfördraget. Visserligen tyckas önskningar om en baiersk sjelfständighet ännu råda både i hofkretsarne och i det högre embetsmannaståndet; men om regeringen antingen icke vill eller icke vågar följa sin traditionela politik, att förråda det gemensamma fäderneslandet och i ett förbund med Frankrike söka utvidgning på Tysklands bekostnad och om hon vill fasthålla förbundet med Tyskland, så är det icke godt att inse, hvari sjelfständigheten egentligen skall bestå, och hvad som skall kunna bli utat den stormaktsförening i Sydtyskland, som Julius Fröbels underhållna blad fordrar såsom Baierns naturliga rätt. Om man derför, såsom vi i går sade, fördomsfritt betraktar förhållandena i Sydtyskland och icke låter sig förledas att sätta sina onskningar i stället för fakta, tyckes det verkligen som att man måste medge, att Tysklands enhet redan är i sjelfva verket ett faktum, så att de förhoppningar man i Frankrike och annorstädes gjort sig om, att få Sydtyskland till allierad mot Preussen, icke synes hålla streck. Det heter också i ett bref från Paris till Journal de Genve, att Napoleon, som redan på vägen till Salzburg insåg, att stämningen i Sydtyskland skulle göra hvarje försök om att draga det till sig fruktlöst, beslöt sig för att vända spetsen mot Ryssland och föreslå Polens återupprättande, hvarigenom en stor europeisk fråga skulle åter kunna väckas. Det tyckes dock vara tvifvel underkastadt, huruvida detta bekräftar sig och icke snarare är — kannstöperi. I Paris motsåg man med stor spänning det telegrafiska meddelandet af konungens af Preussen tal, emedan man trodde, att det antingen skulle innehålla kraftiga fredsförsäkringar eller ock bestämda uttalanden i samma riktning som storhertigens af Baden senaste yttranden. Intetdera har inträffat, ehuru talets tendens är afgjordt fredlig. I afseende på Sydstaterna berör talet endast tullföreningens reorganisation, men deremot icke det ötriga internationala förhållandet mellan Nordoch Sydstaterna. De lagförslag, som skola framläggas för riksdagen, beröra Förbundets alla materiela förhållanden: såsom mått-, myntvigt-, post , handelsoch konsulatväsendet m m. Det skulle dock vara förhastadt att a trontalets innehåll draga den slutsats, att riks dagen skall under sin nuvarande session af hålla sig ifrån hvarje diskussion af den ofvar omhandlade angelägenhet, som f. n. onekliger håller hela Tyskland i stark spänning och rö relse: frågan om Sydstaternas anslutning til det nordtyska förbundet. Åtminstone söker Kreuzzeitung reda nu bevisa, att Sydstaterna hvar för sig (uta att bilda ett förbund) afsluta ytterligare öfver