Göteborgsposten – 12 september 1867, sida 1

44 777 77 7. XA BE I nun4a3Y I1: 9 VAR härofver, det är ej någon genom mödor och träget arbete vunnen konstfärdighet, som beredt svenska sången denna framgång, orsaken till segern är långt högre och betydelsefullare. Den är detta den svenska sångens egendomliga, från hjertats djup gående, än glädtiga, än vemodiga uttryck, som vi ärft af våra fäder, som fostrats af Nordens sång vid barnets vagga, som erhållit sin färgton, sin hållning af vår sköna nordiska natur med dess strömmande sorasar och susande skogar, — detta onämnbara, som vi en gång skola lemna i arf åt våra barn, som aldrig skall förblekna, så länge Sverige är ett fritt land. Det är detta arf efter våra fäder, denna gåfva af vår fosterJord, som i väsendtligaste mån beredt våra hemlandstoner en så mäktig anklang hos våra bröder vid Seinens strand. Må vi med ödmjukhet erkänna detta, och ma vi, på samma gång vi hembära vår varma och vördnadsfulla tack för den välkomsthelsning vi här fått emottaga, ur vårt hjertas djup uppstämma ett samfäldt lefve för Sverige och den svenska sången. Jag beder eder, kamrater, att med ett fyrfaldigt hurra beledsaga dessa mina slutord Lesve vår älskade footerbygd, lefvo den fosterländska sången!l General Hazelius töreslog följande skål för Heffner, Upsalasångens grundläggare: 4Den talare, som här i afton först uppträdde, yttrade, att svenska sången vore en nationalskat.. Tillåt mig, mine herrar, att vid detta ord få knyta en skål. En nationalskatt är icke en studentens skapelse, ett tillfällighetens alster Den fordrar tid att danas, en rot att deratur växa. Om också icke alla nationalskatter, liksom de, hvilka hvila i våra malmdigra berg och i våra odlade marker, erfordrat årtusendens daningstid, så fordra de dock alla, äfven då de äro af andlig natur, långsam beredelse och omsorgsfull vård. Denna svenska studentssång, hvilken vi nu prisa såsom en nationalskatt, äfven den är icke ett barn från gårdagen, icke en tillfällig virtuositet hos en ynglingaskara. Jag vädjar till eder, I höga tenorer eller I djupa basar, är det någon enda af eder, som anser, att med eder Upsalasången föddes till verlden? Visserligen icke. Ack, mine herrar, det bästa vi ega såsom folk, vårt namn, vårt rykte, vår makt, vår jord, våra tillgångar, vår vetenskap, vår konst, vår odling, vår frihet, allt, eller åtminstone det bästa deraf, är ett arf från svunna tider. Och i detta ögonblick, då icke blott de 1000:de, som på detta rum äro samlade, utan många tusende i vårt vidsträckta rike i edra personer trycka den svenska studentsången till sitt hjerta, i detta ögonblick dristar jag erinra eder, att I icke ären skapare, utan blott de ädla bärarne af Upsalasångens toner. För 50 år sedan och mera lefde i Upsala en man, utländsk till börd, men af samma germaniska stam som vi och med svenskt klappande hjerta, hvilken sjelf, herrlig tonsättare, ledde de då sjungande ynglingarnes sång, och för hvilken deras hjertan slogo. Ett verk af honom, kapellmästaren i Upsala, är dess studentssångs konstmessiga och fyrstämmiga anordning, af honom bildades den, har vårdats under tidernas lopp och från Upsala utgått till Lundagård, till Opslo stad och till Danastaden. Rodan under honom hade Upsala etudentsäng nått en ialländning, vida högre än den man då hörde vid universitetsstäderna i Tyskland, i musikens och de stora mästarnes land. Frågar någon elter min behörighet att här erinra om denne man, svarar jag, att jag blott eger en, den att såsom yngling hafva genomlefvat den tid, då tonerna af hans Vikingasäten, åldriga lundar, hans Kommer du åter med gudaprakt, hans Under Svea baner, hans Låt dina portar upp, du minnenas ljusa tempelgärdoch så många andra hans tonskapelser i sin nya friskhet sjöngos af hänryckta läppar kring stad och land. Säkerligen hafva många här samlade ynglingars fäder under dessa toners mäktiga dån uppmarscherat på Upsala torg. Tillåt mig att återväcka minnet af denna tid, af den dåvarande diktande och sjungande unga Upsalarörelsens tid, genom att föseslå en skål för Upsalasångens stiftares, för Haeffners, minne. I sammanhang med ofvanstående taga vi oss friheten ur Aftonbladet för i Tisdags reproducera följande lilla täcka poem: Vår svenska sång. När majvind börjar blid och sval Sin lek i väna vårar, Och sippan föds och göken gal Och isen smälts i tårar, Då lärde vi, i tallars skygd Och under björkars susning, Vår sång om kärlek, tro och dygd, Om mannamod och fosterbygd, Då blef han vår förtjusning. Nu stängde man vår svenska sång Långt bort från höga norden In i en sal, som, låg och trång, Dock föreställde jorden. Men der, som här, hans seger vanns Och verlden blef hans rike; Det var ej tvist om prisets krans, Man hörde blot, och det befanns Att man ej hört hans like. Så bor en segerkraft af Gud An i Norränatunga, Det språk — en tankens högtidsskrud — Som man är stolt att sjunga, Den sång, som har en ton, en skön, För hjertats minsta mening, Och, stundom härskri stundom bön, Är sångarbragd och sängarlön I innerlig förening.