Göteborgsposten – 12 september 1867, sida 1

del, som vi nyligen eröfrat, min förträfslige vän, med sin företrädare, som suckar efter honom. — Det var en id6e, sade baronen. — Må vara, sade Portin; så mycket mera som jag väntar någon, som icke behöfver se dem. Och tagande i sin ordning sin lilla nyckel ur det fodral i form af berlock, som gömde den, öppnade han jernskåpet och utan att gifva vika för sina kompanjoners otålighet, hvilka genast skulle hafva velat skrida till undersökningen af bladen, tillslöt han med uppmärksamhet det lås, hvars vaktare han var, och de begge andra följde hans exempel med en noggrannhet, som bevisade lika mycket den vigt som fästades vid denna skatt, som det negativa förtroende de hyste för hvarandra. — Nu, sade Portin med lugn, kan Mazikoff få komma. — Hä, frågade Saint-Valiez, hvad säger ni? — Jag säger att Mazikoff kan inträda utan hinder, det är honom jag väntar. — Huru, utan att hafva förberedt oss. — Förberedt om hvad? ... Hvarföre? frågade juveleraren, hvars utmärkt väl spelade förvåning dolde en god portion elakhet. Han hade i sjelfva verket erhållit af Mazikoff, som baronens intriger förargade honom att se, några föga vänskapsfulla antydningar om hans kompanjons kärleksaffärer. Saint-Valiez manövrer voro i detta ögonblick ännu blott vid den komplott, som skulle sluta med den dramatiska scenen i den hemlighetsfulla boudoiren, men han var derföre icke mindre besvärad.