Göteborgsposten – 11 september 1867, sida 2

beskydd, som hr Portin lemnar honom, skulle han längesedan ... Han hade den blygsamheten att icke fullborda, men hans tanke var icke destomindre fullkomligt klar. Ufter att sålunda ett ögonblick hafva låtit dem strida, återkallade dem juveleraren till ämnet. — Nog! Ni kunna gräla med hvarandra sedan efter behag. Hör på. Jag tillför er icke de tre delar, som fattas oss, men ... — Men? ... frågade båda på en gång. — Jag medför en af dem. Han tog högtidligt ur sin ficka ett tunnt paket, hopveckladt med den största omsorg, och inför deras lystna blickar, under deras flåsande andedrägt och deras mot skatten feberaktigt utsträckta händer, skar han af trådarne, slet af papperet och ur ett fodral af hjortskinn drog han en med guldsnitt rikt inbunden bok, fullkomligt lik den, som skåpet innehöll. — 0, den Portin! ... sade Cambrai med beundran. — Lefve Portin, vår bästa vän! utropade baronen. — Lefve Portin! upprepade procentaren, som i sin förtjusning omfamnade sin medbroder. — Låt oss se den andra delen, låt oss jemföra, sade Saint-Valiez. — Fram med gallren! sade Cambrai. De hade redan tagit fram sina respektive nycklar och uppläst de lås, till hvilka de hörde. Endast Portin gjorde sig ingen brådska.