Göteborgsposten – 11 september 1867, sida 2

fall. Vidare förekommer mot ogifta Larsson-Friberg att i hennes bostad påträffats ett par gamla tygkängor, hvilka hon den ifrågavarande dagen haft på sig; och dessa kängor har hon samma dag, enligt hvad hon medgifvet, tvättat,ffor att, såsom hon påstår, frigöra dem från murbruk och annan smuts. ÄÅ dessa skodon finnas emellertid märkbara spår efter blodfläckar och då hon härpå gjorts uppmärksam, har hon deråt sökt gifva en helt annan, naturlig förklaring. Larsson-Friberg har på torsdags f. m. kl. omkring 9 gått att söka mamsell Laurell och ringt på klocksträngen men derefter aflägsnat sig utan att taga i dörren, ehuru hon medgifvit sig vara väl bekant dermed att mamsell L. var mycket försigtig med att hålla dörren stängd. Ett par timmar sednare kom hon återigen gdit och fann då folk der, hvilka upptäckt att tamburdörren stod öppen. Anledningen till dessa besök (hvilka man vill anse henne hafva gjort i ändamål att från sig afleda misstankar) påstår hon vara den, att mamsell L. ett par dagar förut skickat bud på henne, men för denna budskickning har Larsson-Friberg icke kunnat nöjaktigt redogöra. Beträffande Larsson-Fribergs sinnelag och möjligheten att hon, efter att hafva bragts i uppretad sinnesstämning, kunnat våldlöra sig å mamsell Laurell, bar blifvit upplyst af, bland andra, den med henne sammanboende gesällen Friberg, att hon under deras mångåriga sammanlefnad flera gånger rusat på och slagit honom och dervid blifvit så utom sig att hon fattat tag i hvad som helst för att slå till honom. Hörd ötver de här ofvan angifna, med flera för ogifta Larsson-Friberg besvärande omständigheter har bon gjort temligen svaga försök att förneka sanningen af densamma. Öfverstäthällareembetet har derföre på grund af hvad sålunda mot Larsson-Friberg förekommit förklarat henne skyldig träda i häkte; och är ransakningen uppskjuten i och för anskaffande af vidare bevisning.g Rörande obduktionen å liket meddelar Nya Dagl. Alleh. följande detaljer, som utvisa att detta mord varit ett af de förskräckligaste som man någonsin hört omtalas och att det begåtts med förfärlig vildhet. I Lördags e. m. verkställde t. f förste stadsläkaren Blachet obduktion å liket, som på en bår blifvit fördt till Carolinska Institutet i samma skick, hvari det anträffades i den omtalade skrubben invid köket. Den aflidna var iklädd kofta, flanellslif, yromenadunderkjortel, hvit bomullskjortel, krinolin, yllekjortel, ullstrumpor m. m,, allt fint och snyggt, men saknades benkläder. Då hon afkläddes, upptäcktes mellan lintyget och yllekjorteln en knif, som sannolikt efter mordets begående blifvit kastad öfver den mördade och under transporterandet från skrubben ut i köket halkat ned mellan nämnda klådespersedlar. Knifven var en täljknif utan skaft, som alltid haft sin plats på spishällen i m:ll Laurells kök och användts vid sockerbuggning, vedklyfning eller dylikt. Doktor Blachet, som under en följd af 25 år verkställt otaligt många obduktioner, och bland annat på under senare åren mördade öfverstionan Sederholm, snickaren Rundström, brukspatron Wegelin, som var rysligt illa tilltygad, m. fl., lär hafva fö säkrat, att af alla dessa begångna mord intet kan i gräslighet jemföras med det på m:ll Laurell. På hela hufvudet förmärktes en otalig mängd trekantiga hugg efter denna knif, som var gammal, lång, trubbig och bred i ryggen; äfven i nacken syntes hugg; i pannan och på kindbenen voro större blänader, säkert åstadkomna genom en mortelstöt, som fanns i skrubben; det venstra ögat var h lt och hållet uttifvet, under det högra funnos knishugg; näsan var full af rifna sår; i den ena mungipan hade eldgaffeln inträngt till roten på tungan och utryckt densamma; i ansigtet, i synnerbet på det venstra kindbenet, syntes stuckna sår efter gaffeln. På struphufvudet, på en yta, så stor som en specieriksdaler, hade den mördade 30 större och mindre trevinkliga hugg efter knilven, af hvilka några trängt genom struphufvudets brosk. Snedt öfver den venstra handen syntes efter knifven ett djupt gående sår. Den mördade hade säkert sökt att värja sig och fattat om knifven, som likväl blifvit ryckt från henne. Men icke nog med allt detta, som tyckes halva varit mera än tillräckligt för att mörda en menniska, — på den nedersta delen af magen, på en fläck, så stor som en flat hand, funnos 20 sår, tillfogade äfven med knifven. Af dessa hade många gått genom bukbetäckningen. Sannolikt bar mordet tillgått så, att sedan m:ll Laurell, blifvit kastad baklänges i skrubben, knifven först blifvit använd och så efter hvartannat bordsgafflarne och eldgaffeln, så framt hon icke med denne blifvit inskuffad i skrubben, hvarefter knifven, som låg på spishällen, var lätt att tillgripa. Sedan en korg och ett ämbar, som funnos i skrubben, fallit ned på den aflidna, har såsom man förmodar, den, som begått mordet, ämnat att gå, men för att vara riktigt säker på att allt var vål förrättadt, lutat sig ned, dragit upp den mördades kläder och slutligen gifvit m:ll L. de 20 styngen i magen samt sedan kastat eldgaffeln och knifven öfver offret, stängt dörren och aflägsnat sig. Den ena gaffeln satt, som läsaren minnes, qvar i halsen, den andra låg på golfvet i skrubben. Att den, som föröfvat brottet, ej kommit i afsigt att mörda finner man till en väsendtlig del deraf, att knifven, som efter obduktionen öfverlemnades till polismästaren, igenkänts vara tillhörig mill L. Det måste hafva fordrats en viss säkerhet att ej blifva störd och god tid för att verkstälta detta mord, hvartill — hvilket man väl aldrig hört omtalats — användts en täljknif, tvenne treuddiga jerngafflar, en eldgalfel och en mortelstöt, för att icke tala om klösningar och rifningar i ansigtet. Fångpredikan:en Norman har flere gånger besökt Larsson i fängelset, men bon nekar till all vetskap om eller delaktighet i brottet. Från Hufvudstaden.