Göteborgsposten – 11 september 1867, sida 1

och som icke kunde öppnas utan genom att upplåsa dess trenne lås. Portin hade för Saint-Valiez och Adolphe Cambray föregifvit strängaste omständigheter. De inträffade före den utsatta tiden och förstodo af sin allierades på en gång tankfulla och lifvade utseende, att det handlade om en stor nyhet. — Mina herrar, sade han till dem, våra affärer gå framåt. — Aha! sade medbrottslingarne spetsande öronen. — Ja, men utan att vilja anklaga någon, tillkommer mig ensam förtjensten härför, som egnar mitt lif och mina tillgångar åt det gem ensamma intresset, under det ni, Saint-Valiez, löper på de lättsinnigaste och mest komprometterande äfventyr ... — Herr Portin! ville baronen yttra med låtsad sårad värdighet. — Låt mig sluta, tiden är dyrbar. — Må vara, men jag skall aldrig tåla ... Mi, ni skall tåla allt, hvad jag vill, emedan jag har rättighet att påminna er om uppfyllandet af våra öfverenskommelser ... Likasom er, Cambrai, som förslösar er verksamhet och ert förstånd på eländiga spekulationer i de fattiga satars paltor, åt hvilka ni lånar tjugu sous på en gång för att hafva tjugufem inom slutet af veckan. — He, he! min vän, sade procentaren, många bäckar små göra en stor å; det vore godt att ha många sådane affärer, som gifva tolfhundra procent om året och det ändå utan risk och förlust.