Göteborgsposten – 6 september 1867, sida 2

ga Teater. om Srantevits Dotter. Folkskådespel i 5 al tta ter, med sång, körer och melodramer, efter I n h. Bruns danska original, bearbetad af y 8 I Berndtson. Musiken komponerad af A. Meissne ta Svantevits Dotterär, fastän byggd : — materialierna i en novell, ett ganska aktnings 4 värdt stycke arbete, äfven om åskådarene kan förbise från stundom alltför bjerta teater effekter, de der dock utötva ett afgjordt in e flytande på den stora massan af publicum Det ligger ett djupt dramatiskt stoff uti sjelfv uppränningen, och Svantevits Dotter är till ocumed en gestalt, som skulle varu förtjen af att tecknas i toner. En större bearbetar skulle i rent konstnärligt afseende gjort a ämnet någonting helt annat, vi våga säga vär derikare; men hr Brun har gjort det emot tagligt och anslående för publiken. Vi äre honom i visst afseende tacksamma derför. Svantevits dotter, Dorrit, är barn af en vendisk qvinna, som ännu ej omvändts till kristendomen och tror sin gud vara flickans fader. Såsom af gudomligt ursprung bär hon en gyllene orm i örat. Så länge hon eger denna orm, är hon oemotståndlig. En tygellös och passionerad varelse är hela hennes själ fylld af en brinnande åtrå. Hon förför först trälarne och svennerna, för att till sist genom sin skönhet och öfverlägsna ande uppstiga i konungens säng. Men den tragiska konflikten framträder här uti hennes inre strid, hvilken söndersliter henne. Rik och mäktig genom konungens olagliga kärlek, är hon dock Svag nog att alska en riddare vid dennes hot. Hon erbjuder sig åt honom, men fastän hon är oemotståndlig och tillochmed bundit i sina garn konungens hofnarr, har riddaren, Strange Nilsson, dock i sin kärlek till en af drottningens hoffröknar ett pansar, som är tillräckligt starkt för att återkasta srestelsens pilar. Vredgad låter Dorrit skilja åt och bortföra de båda älskande. Men vansinnig i sin högfärd och ärelystnad efter att bli konungens verkliga drottning med förskjutande af hans rätta gemål, låtsar hon ej känna sin mor och visar denna ifrån sig, då hon kommer för att begära hjelp. Riddar Strange har räddats och törklädd fått svenplats hos en mjölnare. Dorrits moder uppenbarar här för honom hemligheten at sitt barns trollmakt, om at hämnd eller för att lösa henne trån de onda bojor, i hvilka hon hålles tången, ha vi ej kunnat komma under fund med. Riddar Strange lyckas beröfva Dorrit den gyllene ormen — och hennes makt är nu verkligen bruten. Konungen har ledsnat vid henne och stöter henne ifrån sig. Hon uppsöker sin mor, erfar att riddar Strange lefver och skall förmäla sig med sin älskade. Upprörd, halft vansinnig kastar hon sig i sjön och ljuter döden, medan Danakungen, som nu befriats trån den främmande qvinnan, hans onda genius, helsas såsom skolande tända en ny morgon för sitt tarligt hotade land. Se här i korthet den något brokiga händelseväfnaden i stycket, i hvilken dock flera inslag tillkomma, som den sceniske bearbetaren itogat för effektens skull, men hvilka egentligen icke höra till det helas utveckling. Svantevits Dotter Dorrit, spelad af fru Raa, fick i dennas framställning en ej sällan djupt gripande karaktersfärg. Hon erhöll i prägeln at en personifierad sinlighet, hvilken c på samma gång hon tillfredsställer sin lusta känner andra öfverväldigande lystnader vakna u och nödgas kämpa med sig sjelf, i det hon Åe sträfvar att uppgå i en ren kärlek, hvilken h likväl förnekas henne, så att hon glödandesss och brännhet slocknar, släckt af sig sjelf. De h tragiska konflikterna, hvilka erfordrade stor scenisk kraft och en liflig, rörlig själ, på det d alla de vexlande lidelserna och lidandena v måtte i handlingen erhålla sina rätta uttryck, öf framställdes med en styrka och tragisk sanl ning, hvilka ytterligare ådagalade, huru högt I p ru Raa verkligen står, då hon kommer inom n. sitt rätta fack. Det var en ovanlig konstnjutoc Ning, som hon genom sitt spel beredde äskåd. laren, som för denna ötverlägsenhets skull st serna förbisäg med de någon gång inträffande ri istoriska bristerna i framställningen, hvilken fr tundom i obevakade ögonblick trollade fram i en nuvarande fransyska komediens koketta alongsdame i stället för den vilda, fantastin) ka natur, som i en aflägsen medeltid sörm exade konung Erik af Pommern. Hr Gabr afsson hade åt sig uppdraget att utföra narbins parti. Vi beklaga, att denne var väl i ycket skizzerad, emedan vi annars kunnat i l sk