Göteborgsposten – 6 september 1867, sida 2

Leonard i mamsell Amelie Portins vård, i den rike juvelerarens hus, vid gatan la Paix. Denna unga flicka, hvilken de som ej kände henne vid första ögonkastet voro benägna, att tillskrifva en något dyster karakter och till och med anfall af misantropi, förtjenade serdeles väl att blifva känd. Hon hade, det är sanot, en djup melankoli och en anstrykning af sorgsenhet, men hennes mildhet förnekade sig aldrig, ingen led af hennes lynne, mera tillbakadraget än skyggt, och hvilket måhända till en del härledde sig deraf, att hon egentligen aldrig hade haft någon barndom, enär förståndet hos henne i förtid hade utvecklat sig. Hon var verkligt gudfruktig. Af naturen reflekterande, var det i bönen, som hon sökte själens lugn. Denna själsriktning hade vändt hennes tankar till klostret, vare sig af kallelse eller af behof af en tillbakadragen lefnad. Hennes far, hr Portin, hade indirekt gynnat denna böjelse, som syntes svara mot hans egna önskningar, och det var öfverenskommet inom familjen, att, när den älskvärda och ostyriga Christine gifte sig, skulle Amelie inträda i kyrkans sköte. Sålunda förklarade sig den af den rike juveleraren åt sin äldsta dotter gifna rättigheten att på förhand öfva sig i en barmhertighetssysters sysslor, för hvilka hon förut var bestämd. Emellertid, då i Paris allt kan lämpas till att blifva en affär af präl och skryt, till och med de bästa och oegennyttigaste handlingar, hade hr Portin, som fortfor att u pfostra den af sina flickor, som hon bestämdt för det verlds